Lommatanke: Livboj till sjukvården-redan för 50 år sedan

 

Jag var en ung och grön journalist för mer än 50 år sedan. På min bevakningslott fanns två stora landstingsområden i mellersta Sverige. 

Regionerna kom långt senare. Någon förbättring blev det inte. Sjukvårdsfrågan minst lika het då som idag, 50 år senare. Det var ett evinnerligt kattrakande. Besparingspaketen duggade tätt. Kostnaderna för landets omfattande sjukvård en koloss på lerfötter. 

Då som nu. 

Samtliga medborgare hårt engagerad i debatten. SVT bjöd upp till debatt nästan varje kväll. 

Gap och skrik. 

Var det dödligt farligt hamna på ett sjukhus? 

Frågor med spets som aldrig fick något svar. Landstingspolitikerna och sjukvårdsministrarna avlöste varandra i strid ström i TV-soffan. En kopia av dagens kombattanter. Ständigt denna sjukvård som ingen kunde lägga plåster över. 

Ett minne. 

Jag låg inlagd på ett större länssjukhus. Förhållandevis ung medan mina fem medpatienter av den äldre skolan. Det enda som diskuterades mellan operationerna var just besparingarna inom sjukvården. 

Gubbarna heligt förbannade. 

Just då rullades en nykomling in i sjuksalen. Ett känt ansikte från TV. 

En landstingspolitiker. 

En sosse. 

Tala om nitlott.

Ni förstår själva. 

Gubbarnas stygn hoppade kråka. Det blev ett jävla liv. Mord med ord, passar bra. 

Sedan dess har vi varit där. 

År ut och år in. 

Samma läge. 

Besparingspaketen duggat tätt. 

Ack ja.

 

Tänd ett ljus-saknaden är stor

 

Det senaste året har varit fruktansvärt. Nära och kära, vänner och bekanta har gått in i den eviga vilan. 

Alldeles för många Lommabor. 

Det gör ont. 

Vissa nådde en aktningsvärd ålder. 

Andra inte. 

I min närhet dog mången fina människor. 

Vi har skrattat tillsammans. 

Berättat glada historier. 

Fina medmänniskor.

Livet från den ljusa sidan. 

Plötsligt kom mörkret med den sista hållplatsen, för vänta in döden som trasiga människor i hemmet eller på hospis. Allt hopp farit sin väg. 

Cancern tog/tar liv. 

Hjärtat kunde också plötsligt sluta slå. Bara som så, liksom. Döden annonserar sällan sin ankomst. 

Jag saknar er alla.

  

"Inte ens en grå liten fågel 

som sjunger på grönan kvist 

det finns på den andra sidan 

och det tycker jag nog blir trist.” 

(Nils Ferlin)

Historien om en Kinagubbe-rena rama Dalahästen

 

Varje dag står han där så vackert och tutar i luren. Min älskade Kinagubbe med sin egen hylla i mitt hem i Lomma. Naturligtvis inte alls något svindyrt från Ming dynastin. Utan förmodligen massproducerat kitsch som en trädgårdstomte. Tänk då om jag har fel? 

Min gubbe tutar guld och gröna skogar och är min kompis. En kinesisk Dalahäst, sanna mina ord. Vi möttes i en av Pekings väldiga flygplatser med ständigt pågående kaos. Sugen på ett magsår? 

Flyg då från Peking eller Beijing som denna väldiga huvudstad numera heter. 

Om du har tur hittar du din gate. 

Mitt i människohavet en glasmonter. Bara liksom så där, hastigt och lustigt, stod min Kinagubbe där och tutade i sin lur. Helt ensam. Ingen brydde sig utan skynda, skynda mot evighetens helvete. 

Jag tryckte näsan mot glasmontern. En vacker kinesiska kom fram och frågade på kina-engelska om jag ville köpa gubben. För några yuan (några kronor) blev gubben min. Sedan fick jag magsår(skämt). 

Förstå att jag älskar min Kinagubbe. 

Idag 31 januari håller Uppsala Auktionskammare värderingsdag i Malmö. Söker efter kinesiska skatter med Knut Knutsson i spetsen. 

Min kinesiska dalahäst är icke till salu. Han får fortsätta i all stillhet tuta i sin lur. 

Visst kan man älska en sådan person. 

Snacka om minne.

Och min egen skatt.

 

Memoarflik från Lomma: Innan rock'n'roll kom-mina första stenåldersplattor för 70 år sedan

 

Känner du behov vila från allt elände världen sköljer över oss med? Häng då med på denna lilla musikaliska resa. Inte från A till Ö, utan från Ö till A. 

Det var inte lätt vara musikdiggare på stenåldern. Alltså innan rock'n'rollen kom till världen. 

För 70 år sedan, minsann. 

Mina två första EP-skivor betraktade jag som obegripliga. Det säger en hel del om den bistra verklighet vi unga människor tvingades leva i. 

Min första platta levererades som födelsedagspresent. Earl Bostic(1913-1965) en äldre herre i 40-års åldern ylade fram Flamingo på sin altsaxofon. Det var svårtuggat för en nioåring, minst sagt. 

”Tack mamma,” sa jag något förvirrat, men artig som en gosse skulle vara på den tiden. 

Mamma uppfattade det som succé. Snart nog fick jag ytterligare en EP-skiva. Nu med en trummis. 

En annan gentleman i 40-års åldern som hette Gene Krupa(1909-1973). Ansågs som bäst i världen på slagverket. Om Earl Bostic med saxofonen var en udda upplevelse för en gosse för snart 70 år sedan, var det inget mot Gene Krupas hamrande på sina trummor. Hans stora hit var, Drum Boogie, från 1941(!). Sedan kom ljuset som vände upp och ner på musikbranschen. Inte minst för oss ungdomar. 

Rock'n'roll! 

Bill Haley & His Comets, Elvis Presley, Little Richard och Rock Ragge i lördagsnöjet, Frukostklubben, med Sigge Fürst som legendarisk programledare. Rock Ragge dök upp och rev av, Be bop-a-lula. 

Sigge lär aldrig ha hämtat sig. 

Resten är historia. 

”God morgon. God morgon, god morgon! Hör fåglar sjunga glatt, god morgon, god morgon i kör.”, sjöng Sigge Fürst sin signaturmelodi. 

Visst blir en stackare glad. 

FOTNOT: Jag försöker dra igång mig med denna hemvävda story. Vet inte om jag lyckades. Känns i alla fall skönt orka skriva lite igen. Nu med en kropp som invaderats av läkarkåren.

 

Skräpprogram-Killinggängets comeback i SVT

 

Sex mycket trötta gubbar har fått en tung uppgift av SVT. Fyll tre heltimmesprogram med något kul. 

Hur det gick? 

Åt pipan. 

Rakt ut i grönsalladen och blev skit av allt samman. De roliga gubbarna var inte roliga alls. Mest depressioner och tunga sömnproblem, Var och en vaktade sin tunga noga. Här ska min själ inte bjudas på något kul alls. Flum i tre timmar blev resultatet. 

Jag har sett dessa tre heltimmesprogram. 

Ångrar mig. 

Jag bjöds på skräp. 

De sex gubbarnas comeback i rampljuset borde aldrig visats. Henrik Schyffert, Andres Lokko, Robert Gustafsson, Johan Rheborg, Martin Luuk och Tomas Alfredson slog rekord i tråkighet. 

Hemskt att se. 

Då var det roligare på den tiden Robert Gustafsson drack klorin eller gick loss som Weyron i ottan. För inte tala om brandchefen. Men så drog också Robert ett tungt lass, när det begav sig. Han är proffs. Resten amatörer med tomt pladder som kunskapsbas. Det framgick med all tydlighet efter sett den onödiga programsviten i SVT. 

Skäms på er. 

Besviken är jag, minst sagt. 

Får man slakta heliga kor? 

Ja, det får man. 

Utom i Indien.

 

Julens nötknäckare-julmusthatten!

 

Jag kan omöjligt vara ensam om kampen knäcka julmusthatten. Obegripligt är denna lilla sak ofta helt limmad fast med flaskan. Det kan också vara så, att jag är för svag i nyporna. Tror knappast det. 

Har även låtit kraftkarlen, Starke Arvid, vrida sig blå i ansiktet. Julmusthatten har inte låtit sig rubbas. Den lilla irriterande hatten vägrat ge upp. 

Jag har då fått ta fram min sågtandade brödkniv. Rejäla doningar. Efter en vild kamp har till slut julmusthatten gett upp. Slängt in handduken. Lagt sig platt för övermakten. Den sågtandade brödkniven gått segrande ur striden. Hattfan äntligen av. 

Julens nötknäckare i Lomma. 

Absolut. 

Jag skickar över länken till Carlsberg. Får se om jag träffar rätt denna gången. 

Det råder nämligen en viss röra om vem som tillverkar Apotekarnes julmust med den omöjliga hatten. 

Håll tummarna.

 

Därför stannar inte svensk sjukvård: Sex nationers läkare skötte min hälsa 2023

 

Sex olika länders nationsflaggor: Island, Kina, Polen, Ryssland, Tyskland och Ungern. 

En annorlunda bild av svensk sjukvård. På sitt vis även en unik sådan. För så ligger det nämligen till. 

Utan läkare från otaliga länder stoppas svensk sjukvård. Tvärnit. 

Fast så illa är det inte som det kanske ser ut. 

Det är tvärtom. 

Nämligen mycket bra med arbetskraften som är födda utomlands som hamnat inom den svenska sjukvården. Vi är i skriande behov av dessa läkare. 

Drygt en tredjedel numera. 

Flaggspelet jag satt samman som en vinjettbild, är nämligen de länder som mina läkare kommer ifrån salighetens år 2023: Island, Kina, Polen, Ryssland, Tyskland och Ungern. Samtliga läkare med hög kompetens. 

Inte nog med det. 

De talar dessutom en i stort sett klanderfri svenska. Nästan på bättre än vad jag själv gör. 

Utan deras insats från bred allmänmedicinska kunskaper med specialistkunskaper till kirurgi, vet jag inte hur det slutat. Jo, det vet jag. 

Inte alls bra. 

Endast en gång i mitt dramatiska liv, har jag kört i väggen med en läkare från främmande land. Han kom från Bagdad, Irak. Jag kan inte arabiska och läkaren i det närmaste obegriplig svenska. 

Då kan det gå käpprätt åt skogen. 

Det gjorde det också. 

Gick åt skogen. 

Jag begrep varken medicinering eller något annat han mumlade om. Jag slog genast larm. Läkaren byttes omedelbart ut till återbesöket. 

Det är flera år sedan. 

Sedan dess har vår importerad läkarkår blivit avsevärt bättre på det svenska språket. 

Det är min bestämda uppfattning. 

Mina läkare är numera ytterst yrkeskunniga, så det så. Sedan må de komma från Island, Kina, Polen, Ryssland, Tyskland eller Ungern.