Lomma på Oscarsgalan: Så tyckte jag om nattens stora Oscarsvinnare-”Everything everywhere all at once” (jobbig titel)

 

Plötsligt låg den där i mitt knä. Nattens stora Oscarsvinnare, ”Everything everywhere all at once”, som tog hem sju Oscars i nattens gala (måndag). Varav sex Oscars i de tunga kategorierna. Den sjunde för klippningen. 

Nu låg filmen i mitt knä och stirrade på mig. Poppade upp i paddan. Bara till streama filmen i Viaplay. 

Jag gjorde så. 

Det gäller vara modern och hänga med. Nu kan jag stila inför min familj. 

Barnbarnen tycker de har en farfar i tiden. 

Kul. 

Jag satte mig till rätta för skåda underverket till film. Hyllas redan mer än, ”Borta med vinden”, från 1939. Den var trots allt värre med åtta Oscars. 

När jag såg filmen på en videokassett för många år sedan somnade jag nästan. En otroligt seg historia. Den blev en kamp att överleva. 

Nu möttes jag av något helt annat. Fartfylld historia, ”Everything everywhere all at once”, men rörig till max. Gick vilse med en jävla fart. 

Framtiden med appar i huvudet på folk. Ett gäng kineser som ägde tvätteri i USA. 

Och nerladdade appar i huvudet. 

Nej, jag fattade nada. 

Så jag släckte ner. 

Filmen inget för gammalt folk. Vi som lever kvar med Gary Cooper och Grace Kelly i Sheriffen (High Noon). 

Filmen fick sex Oscars 1953 och Gary Cooper plockade åt sig en Oscar för bästa huvudrollen. 

Andra tider, men kanske inte bättre tider. 

Hur som helst. 

Adjö, ”Everything everywhere all at once” (jobbig titel).

Memoarflik: Den fantastiska historien om gossarna som vuxna-opererades i veckan för livsfarliga sjukdomar i Lund

 

Översta bilden till vänster är Lennart Eriksson, 76 år gammal. Honom har läkarna borrat hål i huvudet på. Han blev nämligen i veckan opererad för en synnerligen allvarlig blödning i hjärnan. Inget man snyter ur näsan direkt. 

Översta bilden till höger är jag själv. Lika gammal som Lennart. Blev samtidigt opererad för en tumör i vänster ögonvrå. Inte ens det gick och snyta ut ur näsan, minsann. 

Vårt läge jobbigt värre, kan tyckas.

Märkligt. 

Opererades samtidigt på Universitetssjukhuset i Lund.

Vi är kusiner och bästa kompisar sedan födseln. Bilden längst ner på pållen är vi små gossar som delade allt i vått och torrt. Även en ardennerhäst. 

Minns när vi opererade Lennarts fina nallebjörn. Vuxenvärlden skrek hysteriskt. 

”Vad har ni gjort?” 

Sedan dess har vi delat mycket av livets goda. I vått och torrt som man säger. 

Jag lärde Lennart tjuvröka, dricka whisky och charma kvinnfolk. 

Påstår han i alla fall. 

Det skall börjas i tid. 

Lennart blev under 1960-talet pop idol. Hamnade på idolbild i ungdomstidningen, Bildjournalen. Lirade på en Paul McCartney basgitarr i Bawlers Inc, Halmstads svar på Rolling Stones. Uppträdde bland annat på Kiviks Marknad bland fagra strippor. Gud, så avundsjuk jag var. 

Kusin Vitamin blev också en kändis i Halland som revy-och teaterskådespelare. 

Jag blev journalist. 

Fick träffa berömda människor som jag bjöd Lennart kryddade berättelser om. 

Ibland var Lennart med som den gången vi mötte en bombförkyld Rolv Wesenlund, alias Fleksnes. Han låg nerbäddad på hotellrummet. 

Kunde inte prata. 

Visslade svaren på mina frågor. 

En pärla att minnas.

Jag har mycket att berätta om våra gemensamma äventyr. Vi nöjer oss med detta. 

Och så nu detta med hjärnblödning och tumörer. Det bästa till slut. 

Vi har överlevt, så här långt i alla fall. 

Alltid något. 

Rolv Wesenlund dog 2013, 76 år gammal.

 

Idag hyllar vi ögonläkarna Linda och Jonas! Dödade tumören-åt upp ögonvrån och delar av mitt ögonlock

 

I går satte ögonläkaren/kirurgen Jonas Blohmé med ett glatt humör definitivt punkt för min dystra cancerresa. Trollade som en annan Joe Labero med kirurgkniven, sax, nål och tråd. Si på fan. Jonas hade skapat en ny ögonvrå. 

Den tidigare hade tumören tuggat i sig. 

Inte nog med det. 

Det blev delvis ett nytt ögonlock. 

Även detta hade tumören börjat sätta i sig. Trolleri i all stillhet med befintligt material. 

Fråga mig inte hur det gick till. 

”Jag behövde aldrig ta till glabella,” sa Jonas till mig, och jag tänkte på min ungdoms spanska heta nätter med yster flamencodans. 

Fast hela den här operationshistorien började i tisdags. På Ögonkliniken, Universitetssjukhuset i Lund, mötte en förtjusande vacker och omtänksam kvinna upp. Ögonläkaren/kirurgen Linda Thorisdottir upp med slipade kirurgknivar. Det var Linda från sagornas ö Island som skulle operera bort själva tumören. Det skulle vissa sig inte bli helt enkel. 

Den trodde sig vila tryggt i min f d ögonvrå. 

Stretade emot. 

Hade däremot inte räknat med Lindas hemliga vapen: stormannen Snorre Sturlassons Eddan. En krönika över kungar från äldsta tid till år 1177 (samma nummer som Vårdguiden. Märkligt). 

Nåväl. 

Allt slutade lyckligt. 

Linda avgränsar tumören med 3 mm marginal och satte kniven i markerat snitt. Klippte av tumören. Står att läsa i operationsberättelsen.  

Och i går skapade kollegan Jonas trollerikonster med ca 15 stygn och gedigen erfarenhet. 

Och som sagt var ett gott humör.

Två härliga patientläkare och duktiga kirurger. Ingen vanlig kombo, precis.

Tack mina hjältar! 

Bilder här nedanför. 

Först efter operationen i tisdags med bandage. Sista bilden efter Jonas rekonstruktion. 

Simsalabim!

FOTNOT: Glabella är bekymmersrynkan mellan ögonbrynen.

 

Min tumör i vänster ögonvrå opereras bort i morgon tisdag

 

Taskigt läge. Naturligtvis aldrig lustigt var som helst en tumör dyker upp på den mänskliga kroppen. 

Roligare kan man ha. 

Jag har gått och sneglat på tumören länge nog nu. I morgon-tisdag-ska otyget opereras bort på Ögonkliniken, Universitetssjukhuset i Lund. 

Det har jag inga problem med. 

Operationer har jag en gedigen erfarenhet av. Både omfattande och mindre ingrepp. Mitt personliga rekordsnitt ligger på över 60 cm. En 10-timmar lång canceroperation 1998. Jag klövs nästan mitt-i-tu. Passerade linjen för mänskligt liv, men överlevde. 

Då kan man tycka att tisdagens operation är en minimal historia. Rekord åt andra hållet, så att säga. 

Det är det också. 

Om det inte varit för att tumören sitter i ögonvrån vid själva tårkanalen. 

Det stör mig mycket. 

Fel plats. 

Gillar inte alls när det ska rotas i varken munnen eller i ögonvrån. Får nästan spader på det. Bara tanken få bedövningssprutor i ögat gör mig knäppare än vanligt. Jag får trösta mig med att det lär vara en ofarlig tumör, s k basaliom. Men i ögonvrån vid tårkanalen? 

Man kan gråta för mindre. 

En Lindström på det.

 

Ebba Andersson: Från 10-årigt skidlöfte till VM-drottning

 

Ibland håller det hela vägen: från ett talangfyllt barn till stjärna som vuxen. 

De flesta sorteras bort på vägen. Det finns så mycket annat kul som lockar under uppväxtåren. Ebba Andersson från Sollefteå höll hela vägen. 

Med stenhård träning som grundläggs under sommarens sköna månaderna med rullskidor uppför tvärbranta alpvägar. Så kommer hon också från en skidtokig familj. 

För snart ett år sedan blev Ebbas bror Fredrik svensk mästare på 50 km skidor. Satsningen på årets VM i Planica inleddes men störtade samman i höstas. Fredrik drabbades av en kraftig tandinfektion. 

Där gick den skidsäsongen upp i rök. 

I stället har Ebba försvaret familjens färger, på ett sätt som påminner om norskan Johaugs framfart i skidspåren. Lördagens vinst på tremilen i VM var en kross av Ebba. Efter 12 km tackade hon för sig. Lämnade övriga fältet bakom sig. Det handlade om utklassning. 

Ebba tog sitt andra VM-guld och ett brons i 10 km fritt. Kröntes av Per Forsberg i TV till VM-drottning. 

Jag njöt av uppvisningen. 

Efter alla manliga norska skidåkare som krossat allt och alla, kändes det som en befrielse. 

Ebba Andersson, 25 år, har också ett stenhårt psyke med ett extra pannben. En nödvändig utrustning om du ska bli VM-drottning från varit en 10-årig talang. 

Ebba fixade resan. 

Bragdguldet nästa?

 

Lomma går på bio: Sydsvenskan tar strid mot streamingtjänsterna

 

Film ska ses på bio. En känd ramsa som Sydsvenskan slår ett slag för. På något annat vis kan jag inte tyda fredagens biorecensioner i Sydsvenskan. Fem nya fräscha filmer som går upp på repertoaren recenseras grundligt. 

Textmängderna hör hemma i en annan tid. Inte ett ord om eventuella premiärfilmer/serier/dokumentärer på streamingtjänsterna. 

Nej, film ska ses på bio, är Sydis paroll för dagen. 

Visst, det kan jag hålla med om. 

Andra sidan är verkligheten helt annorlunda. Streamingtjänsterna som det numera finns gott om slukar oss med hull och hår. Inte bara oss åldringar som behändigt får hela utbudet numera rakt ner i TV-soffan. Inte minst med tanke på alla krämpor som sätter stopp för vanligt biobesök. För inte tala om 2000-talets databarn och ungdomar. Film på bio är något farfar sitter och yrar om. 

Om mina barnbarn går på bio, är det papporna som bjuder på en femtioelfte variant av Star Wars. De mindre barnen ännu en Sune-film. 

Annars är det streaming som gäller. 

Så är det över hela linjen. 

Därför känns Sydsvenskans satsning på biofilmer något ansträngt. Jodå, jag saknar allt att gå på bio: den svettiga gemenskapen, prasslet med godispåsar, mörkret, ljudet och en stor filmduk. 

Glömmer aldrig de nedsuttna stolarna på Malmöbiograferna Crab, Scala och Piccadilly. Numera nedlagda sedan 60 år. Värst var Piccadilly på Gustav. 

Alla fick ont i röven efter en kvart.

Till slut kändes det som röven brann. 

Många ställde sig upp i gången, för lätta på trycket. 

Film ska ses på bio. 

Däremot inte på Piccadilly.

 

Blåslampa från Lomma: TV4-gänget som slår rekord i negativa nyheter

 

Det här fem journalisterna på bilden, styr och ställer med oss via det dagliga nyhetsprogrammet, Efter Fem, i TV4. Unga duktiga journalister med Anna Brolin och Tilde de Paula Eby som ankare. 

Inget fel på någon av personerna. Kompetenta journalister. Inte helt lätt, att dagligen fylla timmar med godis. 

Möjligen är Anna Brolin lite för hurtig. Det går med full gas i kurvorna när Anna drar igång. 

Gänget lider bara av ett stort problem. De vräker ut negativa nyheter över oss. Varje dag badas vi tittare i ett hav med deprimerande nyheter som två brudar och tre grabbar serverar oss . 

Tyvärr är det en allmän journalistsjuka. 

Jag vet. Har hållit i en hel del nyhetsmöten i mitt liv som  nyhetschef. Då gäller det balansera upp utbudet. Kan vara nog så knepigt. 

Eller som Göteborgs Posten skrev:

”Vi skriver om flygkraschen, inte om alla lyckade landningar. Vi skriver om patienten som blev felopererad, inte om alla de som opererades korrekt.” 

Så är det. 

Ligger absolut något i det. 

I dag har emellertid Efter Fem-gänget i TV4 förutsättningar öppna upp med en positiv nyhet. Om våra skidtjejer vinner dagens VM-stafett.

Förlust och vi är tillbaka på ruta ett med negativa nyheter. Blåslampa från Lomma. 

Var god dröj.