Coronaviruset: ”Jag gjorde självskattningstestet”

Det där förbannade viruset, convid-19, ska man ha största möjliga respekt för. Vid den dagliga pressträffen med Folkhälsomyndigheten som vi följer i TV, uppdateras dödligan i världen. Det är en dyster information som föder rädsla bland många medborgare. Jag är en av dessa som kämpar med dystra tankar. 
Dessutom befinner jag mig i riskzonen som 70-åring. 
Faktum är att man vet varken ut eller in. Framtiden känns inget kul i den självvalda karantänen. 
Beslutade mig för göra Region Skånes självskattningstest för det nya coronaviruset. Kunde det lätta på mitt bekymmer? 
Jo, jag vet att testet kritiserats, men ändå. 
Region Skåne skriver: 
”De flesta som smittas får milda symtom och kan vårda sig själva hemma som vid en vanlig förkylning eller luftrörsinfektion. Om du är osäker på om egenvård räcker kan du via ett självskattningstest svara på några frågor och få vägledning om du behöver kontakta vården.” Jag fick besvara åtta frågor. 
Inget märkvärdigt alls. 
Enkelt.
Lätt att svara på. 
Trots högt blodtryck, övervikt och över 70 år gammal, fick jag godkänt. Jag hade inte angivit några symtom för convid-19. Jag skulle fortsätta tvätta händerna noga och ofta, samt följa de riktlinjer och rekommendationer som Folkhälsomyndigheten och min region tagit fram. Det där känns naturligtvis väldigt bra, men går testet att lita på? 
Det vete fan.
Jag får vara glad ändå.
En stund i alla fall. 

Virusdöden: MFF:s förste ordförande dog i pandemin

Det här är en okänd tragisk historia. 
Märkligt att ingen plockat upp den tidigare. 
I MFF:aren från januari 1919, läser jag en minnesruna om MFF:s förste ordförande (1910-1913)-se bilderna här ovanför. 
Werner Mårtensson skrev MFF-historia. Han var med och bildade klubben den 21 februari 1910. 
Valdes också till klubbens förste ordförande. 
Det blev några tuffa år, rent ekonomiskt. 
Pengar en stor bristvara. Bara köpa in en fotboll borrade djupa hål i klubbkassan. 
I en bortamatch mot Åkarp fanns den endast pengar till en enkel tågbiljett. MFF-spelarna fick helt enkelt gå hem. 
Werner Mårtensson lämnade sin ordförandepost som säkert inte var någon dans på rosor. Han flyttade på grund av jobbet till Berlin 1914. 
Det blev åter inga feta år för Werner Mårtensson som jag förstår var en glad garçon. Han tvekade inte skänka bort sin överrock, till någon som hade det sämre ställd vintertid i Berlin. Även mat på favoritkneipen bjöd han på. 
Då svalt han hellre själv. 
Werner hade ett stort hjärta. 
I mars 1918 drabbades världen av den första vågen pandemin, spanska sjukan. Till hösten kom den andra vågen. 
Människor dog som flugor. 
Enligt Wikipedia beräknar man att 50 till 100 miljon dog över hela världen av influensaviruset. En av alla dessa människor var alltså MFF:s förste ordförande, Werner Mårtensson. Spanska sjukan tog hans liv, när julen närmade sig 1918. 
I dessa tider med coronaviruset skakas jag om. 
Frid över MFF:s förste ordförande, Werner Mårtensson. 
Amen.

Coronabuffert: 1000 Vårdcentraler i Sverige rena smittofällan

I Sverige finns ca 1000 vårdcentraler med långt över 100 000 anställda. Landets Vårdcentraler med sina anställda, tar ofta första smällen med coronapatienter utan egentligen veta om det. Med andra ord utsätter du dig för en risk av betydande mått att bli smittad, om du besöker någon av Vårdcentralerna i Sverige. 
Detta är något vi inte talar om. 
Inte ens vår hjälte, statsepidemiolog Anders Tegnell. 
Jag har under den här coronatiden tvingats besöka Lomma Vårdcentral två gånger för en behandling, senast i går. 
Inget kul alls. 
Det har känts som jag stövlat in i coronavirusets hemmaborg. 
Lomma Vårdcentral gör emellertid vad man kan, för stoppa patienter redan i dörröppningen. Under torsdagen stod verksamhetschefen Sirkku Dahlberg, själv på vakt och stoppade alla som var förkylda, ont i halsen osv. 
De plockas i vissa fall in i ett infektionsrum på baksidan av Vårdcentralen. Personalen är givetvis orolig över sina egen hälsa. 
”Vi har anställda som fått stanna hemma. Själv fick jag halsont och stannade hemma. Inte ens anhöriga släpper vi in,” förklarade Sirkku Dahlberg för mig. 
Jag frågade om jag tänkte rätt, att Vårdcentralen var en riskfaktor med tanke på coronasmittan. 
”Ja, så är det,” svarade Sirkku Dahlberg. 
Det känns som om Folkhälsomyndigheten glömt bort omkring 1000 Vårdcentraler i Sverige. Hoppas nu inte jag fick med mig något skit hem. 
I normala fall lever jag i karantän som70 plusare i riskzonen.
Precis som Anders Tegnell bett oss göra. 
När jag måste ge mig av till min Vårdcentral, travar jag alltså rakt in i smittofällan. Det känns åt helvete fel.
Jag är rädd.
FOTNOT: bilden här nedanför med verksamhetschefen, Sirkku Dahlberg, som bromskloss i portgången, ska ses som en illustration.

Corona-TV: Den stora älgvandringen

När SVT Play sjösatte projektet-slow tv-förra våren, räknade ingen med någon större succé. Det blev tvärtom. 
Miljoner tittaade efter älg.
I år sitter vi där igen och glor på just ingenting, mer än sköna naturbilder. Mitt älgpass från TV-soffan gav emellertid resultat. 
Helt överraskande dök skogens konung med sin drottning upp. 
Ja, fler än så. 
Finns det något vackrare att skåda, än en livs levande älg, eller flera, som ljudlöst tar sig fram över svaga isar eller snårig skogsterräng? 
Den stora älgvandringen äger. 
Jag har sett mycket livs levande älg i både Dalsland och Uppland. 
Jag har också bevakat kungajakter på Halle-och Hunneberg i nordvästra Västergötland. Gör också min älgstek varje höst. 
En tradition värt att bevara. (texten fortsätter efter bilden)

Kommer också tänka på hustruns morbror, Gerhard, som var en sällsynt fin människa. Fast i skogen som var han rätta element, blev han lika skicklig jägare som vilken indian som helst. Klassiskt är den gången, när Gerhard sköt fyra älgar under minuten med ett omborrat Remingtongevär. 
För varje skott fick han ladda om.
Skotten satt i mitt-i-prick-i hjärtat. 
Tidningarna skrev om bragden-se klipp här ovanför. 
Det var den jaktbilden som dök upp i mitt huvud, när just fyra älgar vandrade förbi på TV-skärmen. 
Ja, resten förstår ni själva. 
Den stora älgvandringen äger. 
Härligt tidsfördriv i coronavirusets tidevarv. 
På SVT Play, som sagt var.

Coronaoreda: Rekordtidig doft av syren i Lomma

I Lomma kör jag in snoken i syrenen som slagit ut. 
Andas in försommaren. 
I april. 
Rekordtidigt. 
Måste det vara. 
Jag har doftminnen från denna ljuvliga blomma de senaste 70 åren. Kan omöjligt minns, att det varit så tidigt på säsongen. 
Mellan hägg och syren. 
I övergången från vår till försommar. 
En mäktig upplevelse. Doften satt i en bra stund. 
Det är just sådana här ljuvliga upplevelser vi behöver, i en tid med oreda från det kinesiska viruset. 
Doften från en blommande syren får ersätta den förbjudna kramen. 
Det funkar. 
Jag lovar. 
I alla fall med en syrenbuske vilande mot en södervägg i det starka solskenet som förvandlas till en svetslåga. 
I Lomma, vill säga. 
Dofta på, Gott Folk.

Lommatankar: När knäcker forskarvärlden coronaviruset?

Det virvlar runt en massa tankegods. 
När har vi ett vaccin mot det där förbannade viruset? 
Jag är inte ensam om att fundera. 
Spanar förtvivlat med mitt förstoringsglas. 
Den mest säkra rör sig om en hopplös marginal på ett år fram i tiden. Det låter allt för länge. Jag vill ha det NU. 
Genast. 
Tack. 
Det kan jag glömma. 
Ingen bra tanke alls. 
Hur kunde det gå så här? 
Forskarvärlden har de senaste 100 åren knäckt en hel radda av medicinska gåtor, till fromma för mänskligheten. 
Viktiga upptäckter som gett prestige, berömmelse och Nobelpriset. 
Penicillinets upptäckare 1928, Alexander Fleming, utsågs 1999 av tidskriften Time till en av 1900-talets mest inflytelserika personer. 
Penicillinet. 
Utan tvekan 1900-talets största medicinska framsteg. 
Anestesi, kommer jag också att tänka på. 
Bedövning i samband med operationer. 
För inte alls så länge sedan, fick patienten ett rep att bita i, när ben amputerades bort eller magar skars upp. 
Fy för den lede. 
Så kommer det då ett litet osynligt virus från Kina som välter omkull hela världens befolkning. Hur kunde det gå så här? 
En gåta så overklig, att inte ens Hollywood kunde gjort en katastroffilm om eländet. När jag kommit så här långt, märker jag att mina tankar inte räcker till. 
Mina tankenötter är för grunda. 
Någon annan får knäcka gåtan. 
Förmodligen har hen en vit rock på sig.
Vi andra får kämpa på tillsammans med vårt förstoringsglas.

Tankar i coronatider: Här lastas jag döende in i ambulansen

Mina tankar i coronatider går allt som oftast till början av april 2014. 
Minnet bergfast. 
Jag hade parkerat bilen i garaget. 
Utanför garaget stöp jag. 
Rakt upp och ner med ansiktet före i asfalten. 
Sönderslagen. 
Mycket allvarliga inre skador. 
Inga motvärnsskador. 
Allt åt helvetet. Tappade balansen på grund av en neurologisk skada, efter en cancertumör 16 år tidigare. 
På bilden här ovanför lastas jag döende in i ambulansen hemma i Lomma. En lång och tuff kamp tog sin början. 
Det gällde överleva. 
Inget annat. 
Idag den 21 april är det fyra år sedan jag skrev blogginlägget som följer. 
Det är skarpt. 
Det finns alltid hopp om livet. 
Hörde du det, förbannade virus. 
Läs och förundras. (texten fortsätter efter bilden)

När aprilsolens första strålar smeker ansiktet, går en lätt ilning av förtjusning genom min kropp. 
Det är själva livet som bjuder in till en skönare och varmare årstid. 
För två år sedan, vid den här tiden, var jag efter en allvarlig olycka ett kolli på sjukhuset. Jag kunde varken pissa eller skita utan kraftfull insats av sjukvårdspersonalen. Den gången passerade mitt liv revy. 
Livet gör det när man förvandlas till en grönsak. 
Döden fanns med mig varje timme, minut och sekund. 
Precis så var det. 
Jag kände av döden i hela kroppen.
En märklig uppgiven känsla. (texten fortsätter efter bilden)

Efter veckor på sjukhuset började jag sakta besegra dödens väntrum. Ville hem till varje pris. Mot läkarnas inrådan skrevs jag ut. 
Sjuktransport tog mig hem till nästa fas i livet. 
Nu blev jag hemsjukvårdens kolli. 
Vårt hem förvandlades till en sjukstuga.
Lager med sjukvårdsartiklar-se bilden här ovanför.
Hustruns kamp enorm.
Vakade över mig natt som dag.
Fantastiska hemsjukvården i Lomma kom otaliga gånger. 
Dygnet runt. 
Vecka ut och vecka in som blev till månader. 
På bilden här ovanför ser vi sjuksköterskan, Andrea. 
För första gången skulle hon få byta ut svamparna som placerats inne i mitt högra ben och lår. Medicinsk pump för påskynda läkningen. 
”Vågar jag det? Jag har aldrig gjort det.” 
Andrea var orolig. 
”Tveka inte. Kör,” kraxade jag och så skrattade vi gott, för humorn är viktigare än någonsin i livskrissituationer. 
Sommaren 2014 blev det rullstol som fram mot hösten byttes ut mot en rollator. Ett år senare  försiktigt med två kryckkäppar. 
När våren kom 2015 satte jag mig i Täppan och njöt av aprilsolen. 
Förvandlad från kolli till livs levande. 
Min stund på jorden.
Fan vad skönt.