Coronahobby: Hela Lommas Glass-Ola har blivit torsk på torsken

Glass-Ola gör tummen upp för sin hobby. Sportfiskaren i all sin glans med egen köpt fiskebåt, Nina. 
Simrishamn byttes ut mot hemmahamnen Lomma. 
”Det är en garnbåt. Byggd på 1950-talet,” berättar Ola stolt för mig. 
Något ska man göra på sin fritid. 
Numera en form av coronahobby. 
Själv samlade jag en gång i tiden på historiska tidningar, stenar från diverse exotiska platser jag besökt, fula turistprylar samt tusen andra onödiga saker. 
En hobby så god som någon. 
Jag har aldrig gått fullt ut/in för min hobby. 
Det har däremot Ola gjort. 
En egen liten fiskebåt är naturligtvis drömmen, för alla sportfiske entusiaster. Så nu blir det torsk på längden och tvären tillsammans med familjen hemma i Lommaköket. Ola är nämligen torsk på torsken. 
Av den varan finns det gott om i Öresund.

Glass-Ola blev alltså Fisk-Ola, men enbart som hobby. Det är som framgångsrik glassgubbe vi lärt känna Ola, här på bloggen. 
De två senaste somrarna har varit guld för glassgubbarna i Lomma. Stressigt värre, men ack så givande.
Strålande sol och badbaljan Lomma full med glada badare som svalkat av sig med glass i drivor. 
”Jag räknar med att öppna upp min Hamnkiosk nere vid Centrumbadet i slutet av maj,” fortsätter Ola och vi båda hoppas på, att det där förbannade viruset, är ett minne blott. Någon gång måste det ta slut. 
Hur Ola orkar begriper jag inte. Normalt jobbar han nattskiftet (22.00-06.00) som tekniker på Pågens bageri inne i Malmö. 
Fast nu kan han koppla av med att vittja sina nät. 
Sin hobby finns det alltid plats för. 
Heja Ola!

Coronapåskägg: Så här ser äggen ut

Först blev dasspapper och Coronaöl viralt på nätet. 
Nu är det tid för nästa variant. 
Här ovanför ser vi världens första coronapåskägg. 
Det är inte vem som helst som skapat dessa påskägg i choklad. Nej, det är konditorn den världsberömda chokladmakaren, fransmannen Jean-François Pré. 
Påsken kommer i år med långfredagen den 10 april. 
Blir du sugen på ett coronapåskägg? 
Nej, tänkte väl det. 
Fast allt är numera så vansinnigt, så varför inte. 
Risken med, Jean-François Pré, coronaägg, är att de växer till en obehaglig gröt i truten. Undrar om Per Ståhl på Lomma Hembageri vågar ge sig på en sådan här skapelse? Jag får fråga Per.
Möjligen skriver han en kommentar.
På något vis, tycker jag det trots allt är roligare än dasspapper och mexikanskt öl. Virus i choklad som det går att tugga på. 
Ja, jag säger då det. 
Coronapåskägg på er! 
Lite humor i dessa dystra tider skadar inte.

Coronahamstring: Ryssarna respiratorer-jag får mardrömmar

Läser i bladet om rika ryssar som hamstrar respiratorer för några hundratusen riksdaler stycket. 
Den ryska sjukvården är inget man liter på i coronatider. Därför en egen respirator till hemmet. 
Jag har skrivit det tidigare: världen är fan i mig galen. 
Totalt galen i coronatider. 
Läser också att lastbilar med respiratorer har levererats till sjukvården i Skåne. Det låter betryggande. 
Jag får däremot mardrömmar av bara ordet respirator. 
Våren 1956 vårdades jag på Epidemiska sjukhuset i Malmö som det hette på den tiden. I mitt unga liv drabbades jag av hjärnhinneinflammation och var svårt sjuk. Mitt liv hängde på den skör tråd. 
Jag en liten gosse låg isolerad i eget rum men en dörrglipa in till ett angränsande sjukrum. Varför begriper jag inte, än i denna dag. 
I detta sjukrum vårdades en vuxen man för polio. 
Han låg i respirator. 
Om inte alldeles ny uppfinning, så i alla fall en nymodighet. 
Ljudet från respiratorn glömmer jag aldrig: ett kusligt högt tungt ljud som först lät som en inandning som sedan följdes av en tung utandning med ökad ljudnivå. Jag var dödssjuk och fruktansvärt livrädd. 
”Bry dig inte om det,” sa sjuksköterskan med sin lilla hätta på huvudet till mig och log. Jo, jag brydde mig. 
För livet ut, tydligen. 
Ett kusligt ljud som än idag kan ge mig mardrömmar.  Pratar aldrig om det. Bär det inom som ett oläkt sår.
Var femte timme dygnet runt fick jag penicillinsprutor. Även det en tämlig nymodighet inom sjukvården. 
Det räddade mitt liv. 
Oerhört tacksam för det. 
Hur det gick för mannen i respirator vet jag inte. 
En dag var allt tyst. 
Mannen borta. 
Själv kunde jag åter spela fotboll sommaren efteråt 1957. Jag skulle fylla 11 år och livet lekte åter. 
Visst en solskenshistoria. 
Om det inte varit för den där förbannade respiratorn.

Coronaumgänge: Farmor och farfar skärmas av med staket

Nej, den såg vi inte komma. 
Vi är bortskämda med att röra oss fritt, umgås med vem vi vill, krama barn och barnbarn. Helt enkelt bestämma över våra liv själva. 
Plötsligt är det bom stopp. 
Nej, som sagt var, den såg vi inte alls komma. 
När Storsonen med familj hälsade på farmor och farfar senast, skärmade Täppans staket av alla kontaktytor. Farmor höll sina beordrade meter över rabatten. Farfar avvaktade med säkerhetsmarginal. Stod och skrek: 
”Hur mår ni?” 
”Bra,” skrek familjen tillbaka. 
"Puss," på er."
"Puss-puss, tillbaka."
Bara så kort. Inget kul alls, men ack så nödvändigt. 
Tog bilden här ovanför från altanen. Coronaumgänge salighetens år 2020 i mars månad. Förbannade virus. 
Tankarna far. 
Hur länge ska detta pågå? 
Hur blir det med kommande födelsedagar och storhelger? 
Ingen vet mer än att ännu så länge har vi inte sett toppen av eländet. Påsken, familjehelgen, verkar körd. 
Storsonen föreslog att vi kan äta påskmaten tillsammans via Skype och Facetime. Idén gångbar, men hur jävla kul är nu det? 
Farfar ser också att han skulle kunna spela schack online med barnbarnen. Schack i all ära. Inget barnbarnen jublar åt, men garanterat virusfritt, så vidare inte datorn åker på virus och drar sin sista suck. 
Det skulle bara var det också. 
”Gud har mig med bittra galla Spisat, ty han war mig wred.” Psalm nr 254 ur 1695 års svenska psalmbok. 
Roligare än så här blir det inte. 
Amen.

Coronaskylten vi helst vill slippa-finns i Lomma

Det är precis så vi ska agera idag. Helst slippa se varandra, för slippa drabbas av det där förbannade viruset. 
Förstå att jag tvärnitade med min el-skoter, när så skylten dök upp: 
”HEJ! HOPPAS ATT VI SLIPPER SES.” 
En skylt, så att säga, rätt i tiden.
Gul som solen, är den också.
Nu skulle det visa sig, att det inte var riktigt så.
Skylten satt nämligen på Sjöräddningssällskapts lilla trevliga röda hus, alldeles bortom Lommabuktens Seglarklubbs domäner. 
Nu förstår alla, vad skylten egentligen vill säga oss medborgare. Det är inget roligt om sjöräddningen måste rädda dig i havet. 
Jag har alltså försökt skriva om en rolig skylt i mindre roliga tider.
Döpte den också till coronaskylten.
Ack, ja.
Det gick väl så där. 
Humor känns bittert i dessa tider.
Hur som helst. 
Den gula skylten här nedanför på bilden. 
Roligare än så blir det inte.

Coronatider: Här landas torsken-Lommafiskarnas nappatag med viruset

OBS! Texten följer efter bildsviten.

Det kändes som en befrielse. 
När 10 000-tals människor i Sverige blir permitterade, stretar Lommafiskarna på. Sköna bilder när Sjollen lagt till med sin fångst vid kajen, straxt utanför Fiskboden i Lomma. Visst kändes det som en befrielse mitt i allt elände med det förbannade viruset. Dessutom är torskfisket alldeles utmärkt i Öresund. 
För inte tala om de friska vindarna som piskar Lommafiskarna i ansiktet. Coronan har det tufft. Den blåser åt helvetet.
Sjollen MÖ 35 lämnade kajen vid halv fem tiden på lördagsmorgonen. Först åtta timmar senare, var det så tid att landa den sköna fångsten i Lomma hamn. 
Jag stod ensam på kajen och följde skådespelet. Är det något jag skulle kunna tänka mig vara idag, är det just fiskare i Lomma. 
Ja, det hade allt varit en befrielse, och fått ta ett nappatag med det förbannade viruset ute på ett vindpinat Öresund. Banne mig är det i dessa bekymmersamma tider på landbacken, ett friskt och sunt yrke. 
Något i det svenska samhället som är normalt, i alla fall. 
Så här långt vill säga. 
Heja Lommafiskarna!

Här ryker mitt coronaskägg

Ishockeyn har sitt slutspelsskägg. Kommer naturligtvis från NHL. Fast Björn Borg var först som enskild idrottsman med odla skägg. 
Poängen är att det betyder otur att raka sig. 
Kraften sitter naturligtvis i männens skägg (sic). 
Minns mustaschkampen i november eller som man säger, movember. 
Idag verkar det som om vi behöver all tur i världen för slippa ifrån coronaviruset. Därför började jag i veckan odla skägg. 
Ett äkta coronaskägg. 
Jag vet personligen, att skägg kan ge styrka och kraft i svåra livssituationer. Mer om det en annan dag. 
Mina tankar var att lägga ut mitt coronaskägg på Bloggen, Instagram och Facebook. Möjligen kunde coronaskägget blivit en viral företeelse på nätet bland männen. En kul grej, mitt i all bedrövelse. 
När jag vaknade i morse insåg jag vad jag kunde starta upp. 
Det kändes för mycket. 
Någon annan får ta över och bli först i världen med ett coronaskägg. 
Först i världen? 
Det har jag inte tänkt på. 
Hjälp, vad har jag gjort? 
Ren som en bebis i facet. 
Snacka om självmål.