Strimlad skinka blev för mycket-anställd flicksnärt snoppade av mig på Coop i Lomma

Jag tror jag handlat på Coop i Lomma för sista gången. 
Under förmiddagen-torsdag-anlände jag till butiken för inhandla lite ingredienser till en hemgjord pizza. 
Inget märkligt med det. 
Min el-scooter brukar utan minsta problem klara av de breda fina gångarna mellan montrarna. Så var det även idag. 
Allting flöt på bra, tills jag kom till den strimlade skinkan som låg bakom en glasdörr. Hur jag än krånglade fram och tillbaka, nådde jag inte det hägrande paketet med den strimlade skinkan (vid det lila exet på bilden). En bit bort-vid det stora exet-höll en butiksanställd på plocka upp varor. Möjligen var hennes ålder 18-20 år. 
Jag behövde hjälp. 
Så jag ropade stilenligt-HALLÅ-ett flertal gånger, för att få hennes uppmärksamhet. Ingen reaktion. 
Till slut tittade hon bort mot mig som om vad fan har katten nu släpat in. Jag blev glad och vinkade på hjälp. 
Då möttes jag av en reaktion som varken jag eller den strimlade skinkan väntat oss. Den unga flicksnärtan blev rasande. 
Jag skulle inte sitta och vinka mot henne osv. Arg som ett bi kom hon rusande bort mot mig och plockade ut skinkfan. 
Avsnoppad blev både jag och skinkan. 
Kände mig som ett dagisbarn. 
Någon respekt för att jag var mer än 50 år äldre fanns inte på kartan. I hennes värld var jag en förlamad gammal gubbfan. Inte ens värd en pytteliten omtanke. 
Tack för det Coop i Lomma.
Ni borde lära den här unga bitchen lite takt och ton. 

Drömmar om resor-från solresa till gräva i Armenien

Så här års brukar jag drömma om resor. 
Förr slutade det alltid med att en resa bokades. 
I unga dagar var det håll-i-gång i solen som gällde. 
På översta bilden på löpsedeln har vi full rulle under Siciliens sköna parasoller. På äldre dagar gärna en spännande utgrävning i Armenien. 
En gång i tiden var charter till solen den stora grejen. Sedan blev det inne köpa hus i Spanien, Grekland, Thailand och idag Portugal. 
Charter i dess form vi lärt oss älska med sol, mat, sprit och hög stämning med pussar på nattkröken. 
Numera ett minne blott. 
Svenskarna söker sig också till mer spännande äventyr: Spanska inbördeskriget, Israel med militärhistoriker Marco Smedberg, Jordanien med arkeolog Richard Holmgren, gräv i Armenien. Populär arkeologi. För 12 dagars grävande och resande får du betala 29 490 kr. Det låter allt något det. 
Det finns säkert sprit och nattpussar i Armenien också. 
Roligare än vad jag och min hustru hade på Sicilien 1973, kommer vi aldrig att få i Armeniens uråldriga berg. 
Nä, jag skiter i det här. 
Om jag i stället skulle drömma om tomten en liten stund?

Katastrofen Svenska Akademien sänker Nobelmiddagen

Ingen talar högt om det, men alla talar tyst om det. Skandalen att det inte delas ut något Nobelpris i litteratur 2018, blir en svårtuggad anrättning. Nobelmiddagen läggs i en osynlig dimbank. 
Knappast någon mår riktigt bra. Varken vi teve tittare eller de fina och lärda gästerna med kungafamiljen i spetsen. 
Själva festens spjutspets, litteraturpriset, kraschade Svenska Akademien. Sänktes i ett hav av offentliga interna stridigheter. 
Sur grädde på moset.
Våldtäktsdom. 
Kulturprofilen, Jean-Claude Arnault, med dyrköpta kopplingar till Akademien får skaka galler. 
Kulturen döms till fängelse.
Festklädda reportrarna från SVT går på tunn is. Den bittra slöjan får inte lyftas från årets fest som Nobelfesten kallas. 
Vi vanligt dödliga, har under många år följt de utmärkta TV-sändningarna från Nobelfestligheterna. 
I år ställer vi in. 
Netflix slår ut Nobelmiddagen. 
Kanske. 
Möjligen. 
Vet inte. 
Till Svenska Akademien kan vi enbart utropa unisont: skäms, fyrfaldiga skäms!

Julmarknader inget för trista typer

Här sitter jag som en annan trist julmarknadstyp. Julmarknader är nämligen inget för mig. Ger mig absolut ingen behållning alls. 
Samma trista stånd med sina trista nitlotter. 
Samma trista tomte utan renar. 
Samma trista barn som sjunger ännu tristare julsånger. 
Allting är precis samma inför varje jul. 
Trist. 
Mycket trist. 
För inte tala om hur trist en julmarknad kan bli för en handikappad. Jag har testat rubbet: kryckkäppar, rullator, rullstol och senast en el-scooter. Inget hör hemma på en julmarknad med bjällerklang och folkträngsel. 
Ett verkligt trist utrustning. 
Inslag som får folk se medlidande på en stackars trist sate. 
All folkträngsel kring julmarknadsstånden är speciellt trist. När jag dyker upp med hela handikapputrustningen stannar plötsligt festen. 
Det blir extra trist. 12 XL, ungefär. 
Därför stannar jag hemma och kokar gröten på mitt vis. 
Det är inte alls trist. 
Äkta tomtegröt på mors vis, gör en stackars trist typ glad.
Annars är allt för jävla trist. 

Flydde från sönderbombade Aleppo till Lomma-överlevde dödens hav

Vi glömmer aldrig bilderna med de överfulla eländiga flyktingbåtarna som började rulla in över oss hösten 2014. Gummibåtar som inte höll måttet. Människor drunknade. Vi satt förstummade av fasa. 
Vad händer? 
Sedan de förfärliga bombningarna. Städer som Aleppo i Syrien förvandlades till smulor. 
Människor flydde i panik till vad som helst, bara man kom undan det förbannade kriget. Vi minns också bussarna som körde ut flyktingar till nödbostäder i något svenskt skogslän. Det rådde kaos. 
Sedan då? 
Svaret fick jag en vacker sommardag i år. Utanför Täppans staket stod Hussein med sin familj-se bilderna på löpet. 
Vi hälsade.
Språkade knaggligt.
De hade fått en lägenhet en bit bort från där vi bor i Lomma hamn. Utplacerade av Lomma kommun. 
Hussein visade mig bilderna i mobilen. 
Han och dottern samt en bild han tog på den överfulla gummibåten som tog familjen från Libyen till Catania i Italien. 
Världens dödligaste flyktingrutt. 
Hussein med familj överlevde. 
Nu stod familjen utanför mitt staket. 
Jag kände marken gunga under mig. 
Stort på något vis. 
Här framför mig fick jag svaret en vacker svensk sommardag. 
Idag-lördag-kom Hussein hem till mig. 
Han berättade sin historia-från Aleppo till Lomma. Det var en resa som fick mig tappa andan. 
Vi tittade tillsammans på den omskakande dokumentären om Aleppos undergång: De sista i Aleppo, en prisad dokumentär om de vita hjälmarnas räddningsinsatser.(texten fortsätter efter bilderna)

Familjen bodde där då. Levde ett stilla familjeliv. Hussein arbetade som målare. Hantverkare, helt enkelt. 
En dag exploderade tillvaron. 
Bomberna. 
Hussein tar fram sin mobil. Visar mig en kartbild över Aleppo. 
Se den här nedanför. 
Vid tvåan som jag lagt in, den lilla gula punkten, bodde familjen. Vid ettan som jag lagt in: Hussein pekar ut exakt ställe där de dödande bomberna föll som ni kan se från dokumentären här ovanför. 100 meter från deras hem.
Ur ruinerna grävdes döda människor fram. 
Många var barn. 
Jag hade fått mer än ett svar. Nu vet jag mycket bättre. 
Tack för du ställde upp och berättade, Hussein. 
Hoppas Lomma tar väl hand om er.
FOTNOT. Bilderna från gummibåten fick jag av Hussein. Därför är bilderna på löpsedeln från min dator. Hussein pekar ut sig själv tillsammans med sin dotter. 

Rena snurren i Lomma kommun-billös Gertrud, 88 år, sökte färdtjänst fick handikapptillstånd för parkering

Här står Lommabon, Gertrud, 88 år, i parkeringsrutan för handikappade med sitt parkeringstillstånd från Lomma kommun. 
”Jag sålde bilen för fyra år sedan. Dessutom har jag aldrig sökt parkeringstillstånd för rörelsehindrade,” berättar en förvånad Gertrud som parkerat sin rullator i rutan. Där har hon nu all rätt att stå och glo med sin rullator i fyra timmar.
Äldreomsorgen i Lomma är ett kapitel för sig. 
Landets sämsta. 
Från den 1 mars 2019 tar kommunen själv över verksamheten. Därför arbetas det nu intensivt med en omorganisation av hela verksamheten. 
På den färden har något gått allvarligt fel. 
Hur kan annars Gertrud få ett tillstånd hon aldrig sökt? 
Dessutom med en bild på Gertrud som inte är helt up to date. 
”Måste vara från 1958. Jag var då 28 år. Idag är jag 88 (se bild här nedanför). Det märkliga är att jag sökte färdtjänst hos Skånetrafiken. Fick avslag. Däremot fick jag ett handikapptillstånd av kommunen. När det är färdtjänst jag har ett stort behov av,” fortsätter Gertrud som av förklarliga skäl känner sig besviken idag. 
Med andra ord rena rama snurren. Någon ansvarig har inte varit anträffbar för en kommentar. 
Äldreomsorgen i Lomma kommun ger oss åldringar mardrömmar.
Burrr... 

Snacka om resa-från örat mot rymden till 5G med prins Daniel

Jag får nästan nypa mig i armen. 
Den 18 december 1971 invigdes ”örat ”, några kilometer utanför Tanumshede i norra Bohuslän. 
Det var märkvärdigt värre. 
Uppståndelsen enorm. 
Det första bildtelefonsamtalet gick till USA. 
Den som fick äran blir först med att ringa upp över Atlanten var TV-mannen, Erik Bergsten (1923-2016). 
Ni vet han med det klassiska TV-programmet, Tekniskt Magasin. Den jättelika parabolantennen kallades då för ”örat” mot rymden. 
Jag vet, för jag var på plats den här historiska dag. Bevakade äventyret som reporter på tidningen Arbetet. 
Efter det har det gått 47 år sedan. Mycket har hänt med tekniken under dessa år. Jag är vansinnigt stolt över att ha fått varit med på denna för mig, i många fall obegripliga tekniska resa. 
Internet och mobiltelefoner som man t o m kan kommunicera med genom en märklig mänsklig dataröst. Tusen andra tekniska finesser. Ändå känns allt bara som en början på något ännu större. 
I TV ser jag prins Daniel inviga nästa stora kliv in i framtiden: 5G. 
Det är då jag kommer tänka på ”örat” och Erik Bergsten premiärsamtal den 18 december 1971.
Givetvis blev det också ett storslaget inslag i Tekniskt Magasin. Tittarna häpnade. Många tyckte det fick vara nog. 
Precis som idag.
Det tar aldrig slut. Utvecklingen. Bra det.
Jag var med då. 
Jag är med idag. 
Hallelujah för det.