En pappas personliga berättelse om sin son i Lomma

En höstdag 1987, cyklade min son Johan, 10 år, omkull. Huvudet fick sig en ordentlig smäll som gav honom tinnitus. 
En ständigt tjutande mistlur i skallen. Outhärdligt att leva med. 
I Sverige tömde vi snabbt ut läkarkårens resurser. 
Inget hjälpte. Läkarna gav till slut helt enkelt upp. 
Livet utvecklade sig till ett helvete för Johan. 
Dag som natt. 
En dag bestämde jag mig: det fick vara nog. 
Pappa skulle leta upp världens bästa hjärnkirurg. Var han eller hon än befann sig på jordklotet. Det skulle visa sig inte vara helt enkelt. 
På den tiden fanns inte Internet. Det gick alltså inte att googla sig fram efter en lösning. Det blev ett vanligt journalistiskt hantverk. 
Jag satt ofta på Lomma bibliotek. 
Läste. 
Bläddrade. 
Letade i otaliga böcker. 
Ringde, kors och tvärs. 
Skrev brev. Än hit och än dit. 
Jagade efter den berömda nålen i höstacken. 
Vände upp och ner på Europa. 
Världen. 
Inget, absolut inget, kunde stoppa mig. 
 En höstdag 1990 flög Johan som nu var 13 år och jag till USA. 
Chansning. 
En liten strimma av hopp. 
Vi hamnade på Presbyterian Hospital i Pittsburgh. Ett enormt stort sjukhus. Berömt för sina fantastiska läkare. 
Johan undersöktes. 
Det visade sig gå operera skadan i hjärnan som förorsakade Johans tinnitus. Vi fick noggrann information om riskerna. 
Operationen mycket riskfylld: bli förlamad, avlida eller bli frisk. Procenten jämt fördelad 50/50. 
Ingen från Europa hade tidigare genomgått operationen i hjärnan.
Johan tog själv beslutet. 
”Jag orkar inte leva med det här. Det får bli operation." 
Jag grät i Pittsburgh. På andra sidan Atlanten hemma i Lomma grät mamma Anna-Lena och storebror Daniel. 
Johan stålsatte sig. Visade ett oerhört mod. Ingen tvekan alls. 
Det var dessutom bråttom med operationen. En form av mikrokirurgi i hjärnan. Vi fick några dagar på oss att hämta oss. 
Det bästa av allt. 
Johan skulle opereras av världens bästa hjärnkirurg, Dr Hae-Dong Jho, ursprungligen från Sydkorea. 
Operationen gick mer än bra-se den översta bilden på löpsedeln som är från själva operationen. 
Johan blev helt återställd. Är så än i denna dag, 26 år senare. 
Därför kan Johan på lördag den 3 december klockan 12.00-14.00 släppa sin femte barnbok på Lomma Bibliotek, Fummel & Drummelrekordet på IDUS-förlag. 
Flax och Rekordfarfar på nya hisnande äventyr. 
På plats är också bokens illustratör, Johanna Arpiainen. 
Allmänheten hälsas välkomna. 
Om jag är stolt? 
Ja, orden räcker inte till: det som kunde varit omöjligt blev möjligt. 
Författare. 
Klang i det ordet. 
Bättre än så här kan inte en pappas berättelse om sin son sluta.

Du och jag får betala 10 000-tals kronor för Sverigedemokraten Kent Ekeroths krogliv

Egentligen lämnar det mig helt oberörd, när folk är ute på krogen. Super och slåss, eller vad man nu gör. 
Fast det finns gränser. 
Kent Ekeroth är 35 år gammal. Har en akademisk utbildning, sitter i riksdagen för Sverigedemokraterna, ledamot i fina justitieutskottet. 
Kent Ekeroth har blivit berömt för både järnrör och otaliga krogslagsmål. Den unge mannen tycks gilla ta sig några järn för mycket. 
Då blir det tydligen lätt bråk. 
Det må-möjligen-vara hans ensak. 
Nu förhåller det sig inte på det viset. 
Ynglingen från Malmö har livvaktsskydd från SÄPO. I Veckans Brott räknar Leif GW Persson snabbt fram, att ett sådan skydd med två livvakter kostar oss skattebetalare 3000 kronor i timmen. 
Senaste krogslagsmålet gick loss på 10-20 000 kronor, berättar han vidare. 
Det är alltså vad du och jag som skattebetalare får betala för Ekeroths krogröjande, gång efter annan. 
Det är nu jag blir förbannad. 
Jag vill inte betala för hans sunkiga krogliv. 
Vill du? 
Tänk också över en annan viktig ingrediens. 
Om Sverigedemokraterna skulle få makten. 
Gissa vem som blir landets justitieminister? 
Just det. 
Kent Ekeroth. 
Bevara mig väl.

OBS-OBS-OBS 
Boksläpp på lördag, 3 december.
Lomma bibliotek klockan 12.00-14.00 
Missa inte Johan Rockbäcks senaste barnbok.
Den gör julen gladare. 

Eiffeltornet i Lomma lockar tusentals från Frankrike

De senaste dagarna, har jag upplevt en invasion av bloggbesökare från Frankrike som saknar motstycke. Närmare 5000 glada franska män och kvinnor har marscherat in på bloggen. 
Vad som lockar denna massa fattade jag inte till en början med. Det finns trots allt över 3500 blogginlägg som jag skapat sedan starten den 8 juli 2008. 
Något spännande om Frankrike har jag väl knappast skrivit. Tills det slår mig: mitt 1 aprilskämt på bloggen 2014. 
Lomma har varken någon julbock som brinner eller några lockande dalahästar. Något måste göras. 
Då avslöjade jag att kommunen skulle uppföra ett Eiffeltorn på det trista Varvstorget med sina 70 000 kinesiska stenar. 
Jag skapade en lämplig löpsedel med ett Eiffeltorn. Fick kommunhövdingen, Anders Berngarn, ställa upp med ett Eiffeltorn i miniatyr i handen. 
Klappat och klart. 
Någon svalde betet, men snart så kom gapskrattet. Däremot tyckte många det var en kul och spännande idé. 
Det måste alltså vara detta aprilskämt från 2014 som lockar in den franska befolkningen till bloggen. 
Hur gick det då för det enormt trista Varvstorget? Ett torg som det en gång smiddes stora planer för. 
I dag har det blivit en parkeringsplats samt det senaste tillskottet som är på gång: en båttvätt. Jo, ni läste rätt. 
En båttvätt.
Vem reser över halva Europa för att glo på en båttvätt?
Håll med om att det varit avsevärt roligare med Eiffeltornet. Alltså precis som i Paris (HIPP!). Välkommen Frankrike, säger jag.
Till båttvätten. 

Tankar om pingströrelsen i Knutby

Det här med religion är inte lätt. Speciellt svårt har det varit i den lilla pingstförsamlingen i Knutby med ca 90 medlemmar. 
För 12 år sedan skakades vi rejält om av pastorn, Helge Fossmos, galenskaper i församlingen. Det skrevs svensk kriminalhistoria med mord och mordförsök i Herrens hus. 
Den karismatiske pastorn dömdes till livstids fängelse. 
Åsa Waldau pekades ut som Kristi brud. Enligt Wikipedia ett begrepp som hämtats från Gamla Testamentet. 
Vi vanligt dödliga fattade egentligen ingenting. 
Blev det under de följande åren frid i Herrens hus? 
Knappast. 
Åsa Waldau drog sig undan församlingsarbetet och började måla tavlor. Hennes man fortsatte med sitt åkeri, timmerbilar. 
Ungefär halva medlemsantalet i församlingen började alltmer dyrka Åsa Waldau som verkligen Kristi brud. Vilket inte Åsa var så förtjust över. Det gav henne säkert också dåliga vibbar.
En ny pastor rekvirerades från Värmland. 
Han flyttade in i det numera totalrenoverade mordhuset, där Helge Fossmo smitt sina illdåd. Det borde gett sömnproblem, om inte annat. 
Och mycket riktigt: den nye pastorn drabbades snart av hybris. Fick storhetsvansinne och såg sig själv som Jesus på jorden. 
Det blev för mycket. 
Jesus, den nye pastorn, kastades ut från församlingen. Galningar hade man fått nog av. Någon måtta fick det allt vara.
Möjligen återvände Jesus, pastorn alltså, stukad hem till Värmland. 
På sitt håll kämpade Åsa Waldau med sitt. Äktenskapet var egentligen endast ett äktenskap till namnet. 
I höstas blev det skilsmässa. Det gick inte längre hålla skenet uppe. Skilsmässa var något som förr i tiden var helt omöjligt inom Pingströrelsen. 
Åsa drog hem till sin syster i Bergslagen. Där sitter hon nu och målar tavlor. 
I Knutby saknar halva församlingen sin Kristi brud som inte alls vill vara någon Kristi brud, utan en skapande konstnär i olja. 
Historien kommer säkert rulla vidare mot okända religiösa öden och äventyr. Det är i alla fall mina tankar om Knutby. Läs vad jag skrev om Knutby 2009.

Fidel Castro död på riktigt

Det finns väl ingen levande varelse som blivit dödförklarad så många gånger som Fidel Castro. Det går knappt att räkna dem alla. 
Jag vet inte om det varit en längtan bland många, att människan måste, om inte vara död, så i alla fall snart hur död som helst. 
Nyheten om Castros död sålde tidningar redan för mer än 30 år sedan. Själv sprang jag på en nyhet om att Fidel Castro var död i början av 1990-talet. 
Jag stod i kön till matbutikens kassa i en amerikansk stad. 
Jag var alltså i USA. 
I ett tidningsställ skrek rubriken ut:CASTRO DÖD!
Jag stirrade förvånat. 
Det fanns till och med en bild på diktatorn som lik. 
Stort uppdragen. 
Jag plockade åt mig tidningen. 
Läste. 
Bläddrade förundrat. 
Jo, det var Fidel Castro som låg där stendöd. Såg hur äkta ut som helst. Inget snack om den saken. 
Hur kunde människan bara dö så där där knall och fall? 
Dessutom i all tysthet. 
Då knackade en äldre gentleman med cowboyboots mig på ryggen. Han hade i sin tur tagit del av min reaktion. 
”Fake news,” förklarade cowboystövlarna. 
Det var en av alla dessa hitta-på-nyheter som jag snabbt lärde mig det fanns gott om i USA. Amerikanarna älskar den här sorten av hitta-på-tidningar. 
De ljuger samman vad skit som helst: om kändisar, Hitler, tokiga kineser, galna muslimer och då Fidel Castro. 
Därför blev jag misstänksam när nyheten om diktatorns död pumpades ut i går. Jo, människan var faktiskt död på riktigt. Tror jag i dag. För det är han väl?
Folk verkade mest jubla åt nyheten. Endast svenska Rapport fann en tår som rullade ner över en kubansk kind. 
Fattas bara annat. 
Rapport är alltid Rapport. 
Död som levande.
Bara Sverige kan.
Och Rapport. 

Bloggens egen jultomte hälsar: Klang min vackra bjällra!

För första gången någonsin kommer bloggen ha en egen jultomte. Det går hur bra som helst att skriva till honom. 
Jag förmedlar alla önskningar eller vad det är nu ni vill. 
Skicka till callerockback@rocketmail.com 
Kanske just dina önskningar slår in? 
Och du. 
Du blir barn på nytt. 
Det är sådant som får det att pirra i hela kroppen. 
Först några rader från bloggens egen tomte: 
”Har ni fått fram alla ljusstakar? Adventsstjärnor? Julgranspyssel, grönkålsgrytor, lutfiskkärl, risallamalta-skålar, nötuppläggningsfat, knäckformar, rödbetssalladsdito, sillinläggningsutencilier? Vem ska va tomte? Fastersmor Gudrun och hennes kusin kommer på besök över julen. Stannar bara 14 dagar. Vad vill barbarnen ha i julklapp? Jasså ingen kälke! Kanske halvrör? Ja ja vi fattar. Den tiden är förbi. Det gäller hänga i.” 
Tack tomten. 
Visst är det skönt med julen. 
Ack ja.

Det historiska telefonsamtalet mellan Stefan Löfven och Donald Trump

Kan inte släppa årets telefonsamtal. 
Donald Trump RINGER upp statsminister Stefan Löfven. 
”Hello, Stefan. Donald här." 
”Hej Donald. Grattis till presidentposten. Du kör så det ryker?” 
"Jadu, det är lite körigt nu. Mycket att stå i. Alla nya ansikten som dyker upp. Till slut vet man inte vilka man hälsat på.” 
”Ha-Ha, Känner igen det där, Donald. Sover du bra?” 
”Kan inte klaga. Bara man fick vara i fred om nätterna för Melania. Göran, du vet kvinnor med sina nakspiel.” 
”Nachspiel. Ja, jo, vi har skilda sovrum, Ulla och jag. Det blir mer ordning och reda på så vis. Ulla stod inte ut med att jag låg och läste promemorior natten lång.” 
”Shit in hell, det har jag inte tänkt på. 
Sa du det hette premiorier?” 
”Ja, ungefär-promemorior. Det fixar du.”
 ”Jag tror inte Melania är så intresserad av premiorier.” 
”Promemorior, Donald, promemorior.” 
”Vad har du och Ulla för er den närmaste tiden?” 
"Mycket. Rörigt med både Lööf, Batra och Busch.” 
”Vad säger du? Har du också fått en Bush?" 
”Nä, Busch. Inte Bush” 
”Ja, Göran, de har ynglat av sig överallt.” 
 ”Sedan är det stök med en fyllbult och slagskämpe i Sverigedemokraterna.” 
”Skicka honom till Guantanamo, Stefan.” 
(Skratt från både hållen) 
”Jo, jag och Melania vill att du och Ulla tittar in på en kopp te nästa gång ni kommer till Washington?” 
"Te, nä fy fan. Det ska vara kokkaffe. På termos.” 
”Visst ja, glömde bort din bakgrund som svetsare. På tal om det. Jag har lite kladd i Trump Tower.” 
”Fixar jag. Har du svetsutrustning?” 
”OM jag har. Melania tycker det är det mest sexiga som finns. Nej, nu kommer CIA in i rummet. Vi får sluta.” 
”Hälsa grabbarna.” 
"Yes, det ska jag göra. Hälsa du Schweiz. Vi hörs, Stefan.” 
”Hej, tack för du ringde.” 
”Vem var det du pratade med i telefonen, Stefan?” 
"Donald, Ulla, han vill vi ska titta över. Behöver ha lite svetsat.” 
”Stackars min gulleponke. Allt ska då köra ihop sig.” 
”Ja Ulla, svetsaggregatet finns i alla fall på plats.”