Dårskap Lomma: Schlagerfesten-gör mig spritt språngande galen

 

Tro nu inte jag hatar Eurovison Song Contest. Jag var med redan 1958. Alice Babs sjöng, ”Lilla Stjärna”, i Leksands folkdräkt. 

Såg Alice Babs sjunga låten i en bandad version. I vår svart-vita 17 tummare av märket Metz, om nu någon undrar. En stor upplevelse, med en fladdrande och grusig bild, men ändå. 

En mardröm är den svenska uttagningen 1965. Operasångaren, Ingvar Wixell, tämligen nyskild från sopranen, Busk Margit Jonsson. 

Vad nu det har med saken att göra. 

Hur som helst. 

Wixell sjöng samtliga sex tävlingslåtar. Minns det som en mardröm som jag ännu inte riktigt kommit över. Sedan finns det ytterligare svenska stolpskott som får vila i frid. Ja, sedan kom då ABBA 1974. 

Räddningen. 

Därför sitter jag ikväll-lördag-och tröskar igenom 26 låtar av varierande kvalité. Det blir ett tufft race. Någonstans framåt midnatt kommer jag känna av en inbäddad galenskap. Livräddningen blir Petra Mede och Malin Åkerman. Maken till bättre programledare finns inte. Jag är väldigt imponerad av hur Petra och Malin rattar kalaset. 

Sedan har vi då själva produktionen som är av världsklass. Lyfter på hatten för SVT. 

Krig och elände, lämnar jag åt sitt öde. Jag har fullt upp med hålla reda på 26 tävlingsbidrag. För inte tala om min egen galenskap hemma i TV-soffan. 

Ack ja, ge mig en kopp kaffe.

FOTNOT.  Joost Klein, Nederländerna, diskas. Kom precis. Är det endast 25 kvar i tävlingsfältet. Det räcker mer än väl.

 

Regeringskrisen som kåseri-när regering Löfven trampade i klaveret

Jag fick ett telefonsamtal i går. 
”Hallå”, svarade jag försiktigt. 
”Hej, jag ringer från Kirgizistan. Från vår underrättelsetjänst HZH12-P18X. Är det Peter Hultqvist?” 
”Peter Hultqvist?” 
”Japp. Försvarsministern.” 
”Försvarsministern?” 
”Sluta krångla nu” 
”Krångla. Hur då?” 
”Maria Ågren, generaldirektören på transportnånting sa Hultqvist träffades på detta nummer.” 
”Maria Ågren? Generaldirektören?” 
”Anders Ygeman bad mig ringa Maria Ågren som gav mig detta nummer till Peter...seså, raska på."
”Peter Hultqvist. Hörde jag rätt? Vill tala ni med honom?”
 ”Ja, för helvete. Vad är det för jävla tomte jag pratar med?” 
”Tomte?” 
”Ja, TOMTE. En sådan där satans helvetes skit med skägg.” 
”...ursäkta, tomten är säker på du måste ha ringt fel.” 
”Ringt fel?! Så i helvetet heller. Det går omöjligt ringa fel när vi får uppgifter från Maria Ågren. Att det ska vara så svårt fatta.” 
”Vänta nu lite. Du ringer från Kirgizistan?” 
”Ja, är det något konstigt med det? Vi har mycket berg.” 
”Eheee...nä...berg...kanske bättre du ringer till Stefan Löfven direkt i stället. Måste gå smidigare.” 
”Stefan Löfven?” 
”Ja, landets statsminister.” 
”Nej för fan. Det här är hemligt. Avslöja inget för honom att jag sökt Hultqvist eller Ygeman. Aldrig någonsin. Hör du det. Jag har aldrig ringt dig. Du vet inte ens att jag finns till. Jag har aldrig ringt dig. Fattat.” 
”Men infrastrukturminister Anna Johansson då?” 
”Klick”

Galenskap i luren: Telebolag döpte om mig till Wolfgang

I dag kände jag mig dum som en kossa. Telekommunikationsbolaget, Glocalnet, som ingår i Telenor, döpte om mig till det slagkraftiga tyska namnet, Wolfgang. 
Det började med min fasta telefoni som lagt av. Efter mycket om och men så lyckades jag i söndags komma fram till Glocalnet. En felanmälan gjordes. 
”Det fixar vi,” fick jag hurtigt till svar. 
Sedan började ett märkligt spel. 
Det dök upp flera sms från bolaget till Wolfgang, av alla namn: din felanmälan kommer nu att behandlas. 
Wolfgang? 
Jag heter inte Wolfgang. 
Efter mycket om och men fick jag ny kontakt i dag med telebolaget. Jag ville bara klaga över att mitt dopnamn icke var Wolfgang. 
Ursäkta och koll och ännu mera koll. Jo, det stod Wolfgang som mitt namn. Fast på ett annat nummer, än det som är ditt nummer som står på Wolfgang, fast ändå inte är Wolfgang, för Wolfgang står på numret du precis sa du har, men inte den Wolfgang. 
Nu började jag på allvar känna mig dum som en kossa. 
Men-nytt försökt-jag heter inte Wolfgang. Har aldrig någonsin hetat Wolfgang. Hör ni inte människa! Började få höjt röstläge. 
Wolfgang kanske är någon annan, fick jag till svar, för heter inte du Wolfgang måste det vara någon annan Wolfgang som står på ditt nummer som inte är Wolfgangs nummer, men kan faktiskt vara Wolfgangs ändå. 
Jag svarade att kanske man kunde skicka Wolfgang till ett varmare ställe. Jodå, det lät gångbart, men vet du vad? 
Nä. 
Jag skickar över dig till vår supportertjänst så fixar dom det i stället. Testa först med att koppla ur modemet. 
Nej, svarade då Wolfgang, skicka mig till er supporttjänst. 
Jag tror jag får begära namnändring. 
Wolfgang? 
Man kan bli tokig för mindre.

Fan också...det är min bil (bisarr humor, när den är som bäst)

När jag var barn upptäckte jag den sjuka humorn. Den var tämligen ny och fräsch bland oss barn sista hälften av 1950-talet. 
Jag snappade åt mig galenskapen. Faktiskt är att jag älskade och älskar fortfarande sjuk humor som spränger alla gränser. (texten fortsätter efter varje bild)

När tidningen MAD kom med sitt första nummer på svenska 1960, stod jag först i kön. Ja, sedan växte man upp och fick barn. 
När sönerna blev stora nog, införde jag den sjuka humorn i hemmet. 
Ordet succé räcker inte.

Det var då jag köpte den avhuggna armen till Storsonen. Oj, vad barnen skrämde mamman i huset.
Armen varvades med ormar i gummi/plast, hundlortar, fisblåser och mycket annat galet kul. Jag och sönerna skrattade så vi skrek. Det gjorde aldrig sönernas mamma, en hårt prövad kvinna.

Långt ifrån alla skrattade som sagt var. 
En gång hade jag en uppblåst fisblåsa under rocken. 
Jag och min kusin Allan stod i en matkö till Ringbaren i Malmö. Då klämde jag till. Det blev ett brak utan dess like. 
”Vad gör du”, sa jag anklagande till Allan som alla givetvis stirrade på som den skyldige. 
Allan rusade röd i huvudet från kön. Det blev inget käk den dagen. 
Jävlar så förbannad Allan var på mig. Det gick snart över. Skrattet vann åter en skön seger bland oss humorister. 
I går hade jag och sonen kul igen.
Barnslig? 
Visst, men det bjuder vi på.

Furry-snart nära dig

Furry är inte direkt någon fnurra på tråden, utan hur allvarligt som helst. 
Det finns redan furries i Sverige. I mindre omfattning, kanske bäst att tillägga.
I USA är det däremot hur stort som helst. Där har man t o m återkommande event och har hur kul som helst tillsammans. Subkulturen furry är med andra ord ett mycket känt fenomen i Amerika. 
Då vet vi hur det brukar sluta. Snart har vi också detta märkliga fenomen i vårt land. 
En furry ÄLSKAR klä ut sig i djurdräkter. 
OBS! 
Inga barn utan vuxna personer. Män som kvinnor. 
Och det rör sig inte om någon maskerad. Allt är mycket allvarligt och seriöst (sägs det).
På deras event samlas man och myser tillsammans utklädda till björnar, vargar, rävar, katter osv. Det funkar även med fantasidjur. 
Det finns även speciella butiker som säljer alla möjliga omöjliga djurkläder för vuxna människor. 
Galet?
Kanske det, men bättre än vapen och krig, om mitt Herrskap förstår.
Själv måste jag tillstå; mitt intresse för att dra på mig en sådan här djurdräkt är obefintlig. Däremot är jag intresserad av fenomenet som sådant. 
Därför efterlyser jag om det finns några furries i Lomma. 
Är du en furry? 
Hör av dig till mig. Du får gärna vara anonym. 
Har du en bild på dig som furry? 
Maila över den till mig: callerockback@rocketmail.com 
Välkomna alla furries!