"Hösten 2011 var jag lycklig över mitt första barnbarn. Efter en vanlig mammografi kallades jag tillbaka till sjukhuset. Jag minns hur jag låg på en undersökningsbrits. Tittade upp i taket, där man satt upp en fantastisk sommarbild. Jag skulle alltså dö från min familj och lilla babyn. Den kvinnliga doktorn tröstade och sa att cytostatikan jag skulle få, var speciellt för min tumör. Ett bröst opererades bort. Det kändes bra. Jag ville inte ha en Alien i min kropp. Inför cytostatikabehandlingarna skulle ja få information. Min väninna följde med. Under genomgången skrattade vi åt något kul, men blev åthutade av sköterskan som inte tyckte om skämt. Hon fattade tydligen inte att skrattet låg väldigt nära en enorm förtvivlan. Sex omgångar cytostatika och mängder med kortison. Kräkningar, vidrigt ont i kroppen, många sprutor i magen för att undvika blodpropp. De här sprutorna, som egentligen inte gjorde ont, gjorde att jag grät och grät, mest för att jag inte orkade nåt mer. Ett flertal ambulansfärder till sjukhuset. Över 38 graders feber tydde på infektion, vilket var livsfarligt. Isoleringar på infektionsklinik. Ibland i veckovis. Ingen fick besöka mig. En "port" i armen, för cytostatikan, skulle kollas varje vecka och rengöras. Då kom gulliga sjuksystrar hem till mig. Tröttheten helt enorm. Jag gick från säng till soffa. Orkade inget. Håret föll snabbt i början av det hela. I juni fick jag sista cytostatikabehandlingen. Jag tog försäkringspengar och åkte med familjen till Mallorca. Att kunna arbeta under en sådan här behandling, är något jag inte förstår är möjligt. Lena Hallengren klarade av det. Även under tuff massmedial press i samband med pandemin. Otroligt.”
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar