Pissande clown

Låt mig få  berätta om en egendomlig upplevelse som inträffade i mitten av 1980-talet. Jag var inte ens 40 år fyllda. Nu var det så att jag genomgått en osteotomioperation i höger höft. 
I korta drag går det ut på att man sågar av benet, samt bygger om höften med befintligt material. Jag var för ung för att kunna få en höftprotes. 
Hela den här processen var på den tiden oerhört smärtsam. Inte minst själva rehabilitering som tog år. Risken för ett liv i rullstol överhängande. Jag var också bunden vid sjuksängen under lång tid. (texten fortsätter efter bilden)

Jag visste också att en av patienterna på min avdelning, var en gammal dement cirkusclown. 
En gång i tiden hade han rest runt med de stora cirkusarna och fått barn att kikna av skratt. Nu vandrade han mest omkring i sin  röda toppluva i den långa sjukhuskorridoren. 
Plötsligt öppnades dörren till mitt sjukrum, där jag låg ensam. In kom den f d cirkusclownen med sin röda topp på huvudet. (texten fortsätter efter bilden)

Han rotade runt i gylfen. Tog sikte på mig i mitt eländiga tillstånd. Fjättrad vid sjuksängen med kapat ben och svåra smärtor. 
Jag förstod genast vad clownen fått för sig. Han skulle helt lätta sin blåsa över mig. För tala klarspråk: pissa ner mig. 
Panik! 
Jag tryckte på larmknappen, rev åt mig griptången och sopade till på clownens snopp. Rak över Gustav Jansson, om herrskapet förstår vad jag menar. Det blev en klockren träff.
Den f d cirkusclownen skrek till, så toppluvan for på sned. Vände sig hastigt om och kramade ur Gustav, så mycket det nu gick mot väggen i stället.
Då kom äntligen sköterskan in med andan i halsen. 
Resten är historia.
Alla clowner är inte så jävla kul. 
Därmed kunde jag förmedla en annorlunda bild av svensk sjukvård.
I dag tåls upplevelsen att skrattas åt.