Här är beviset om gängskjutningarna-våra politiker har sovit i mer än 32 år

 

Den 14 januari 1991 skrev jag en larmartikel i Kvällsposten. Rubriken på nyheten ser ni här ovanför: Barn i Rosengård-riskerar dö unga.
Jag lyckades avslöja en hälsorapport om tillståndet i Malmö. Värst utsatt var utan tvekan Rosengård, med 2750 unga människor som riskerade gå en våldsam död till mötes. Det var ord och inga visor, måste jag säga.
Raka rör om tillståndet i Malmö.
Rapporten borde ruskat om, inte bara stadens politiker, utan även ledande politiker i Stockholm.
I artikeln blev dåvarande kommunalrådet, Ilmar Reepalu(S), mångordig och hamnade i socialdemokratiskt valpropaganda.
Några konkreta åtgärder fanns inte på kartan.
Rikspolitikerna i sin tur teg också som muren.
För mer än 32 år sedan grävde politikerna-från höger till vänster-ner de framväxande problemen i våra förorter.
Bara andas om problemet riskerades man kallas rasist.

Att unga människor även då dog av skjutningar och våld skulle förtigas. Inte någon politiker i Malmö brydde sig om rapporten.

Idag mer än 32 år senare blir jag upprörd. 

Varför i helvetet har våra politiker sovit?

I mer än 32 år!

 

Pissande clown

Låt mig få  berätta om en egendomlig upplevelse som inträffade i mitten av 1980-talet. Jag var inte ens 40 år fyllda. Nu var det så att jag genomgått en osteotomioperation i höger höft. 
I korta drag går det ut på att man sågar av benet, samt bygger om höften med befintligt material. Jag var för ung för att kunna få en höftprotes. 
Hela den här processen var på den tiden oerhört smärtsam. Inte minst själva rehabilitering som tog år. Risken för ett liv i rullstol överhängande. Jag var också bunden vid sjuksängen under lång tid. (texten fortsätter efter bilden)

Jag visste också att en av patienterna på min avdelning, var en gammal dement cirkusclown. 
En gång i tiden hade han rest runt med de stora cirkusarna och fått barn att kikna av skratt. Nu vandrade han mest omkring i sin  röda toppluva i den långa sjukhuskorridoren. 
Plötsligt öppnades dörren till mitt sjukrum, där jag låg ensam. In kom den f d cirkusclownen med sin röda topp på huvudet. (texten fortsätter efter bilden)

Han rotade runt i gylfen. Tog sikte på mig i mitt eländiga tillstånd. Fjättrad vid sjuksängen med kapat ben och svåra smärtor. 
Jag förstod genast vad clownen fått för sig. Han skulle helt lätta sin blåsa över mig. För tala klarspråk: pissa ner mig. 
Panik! 
Jag tryckte på larmknappen, rev åt mig griptången och sopade till på clownens snopp. Rak över Gustav Jansson, om herrskapet förstår vad jag menar. Det blev en klockren träff.
Den f d cirkusclownen skrek till, så toppluvan for på sned. Vände sig hastigt om och kramade ur Gustav, så mycket det nu gick mot väggen i stället.
Då kom äntligen sköterskan in med andan i halsen. 
Resten är historia.
Alla clowner är inte så jävla kul. 
Därmed kunde jag förmedla en annorlunda bild av svensk sjukvård.
I dag tåls upplevelsen att skrattas åt.