Tomten-nu är han här!

Helt plötsligt stod han där och plirade på mig. 
Tomten. 
Trots han såg snäll ut, for det en vinterfrossa genom min kropp. 
Slutet på oktober. 
Långt kvar till jul som plötsligt inte alls kändes så långt kvar till jul. Julklappshysterin tornade upp sig som Mount Everest. 
Julgrisen stressgödas. Mosters hemlagade sylta. Mjälla revbensspjäll. Brunkål. Grönkål. Rödkål. Sill i dill. Julsnaps. Julöl. Dopp i grytan. Klappar. Julpapper. Gröt. Socker. Kanel. Malta. Saftsås. Skinka. Koka själv. Koka inte själv. Stark senap som dödar skinkan. Barnögon som tindrar. Gran som barrar. Gran som inte barrar. Tomtebloss. Lutfisk. Sås. Senap. Skånsk. Vanlig vit sås. Vitpeppar. Kryddpeppar. Nötter. Fikon. Dadlar. Hemlagade chokladbollar. Karl Bertil Jonsson. Kändis som tänder ljus. Mor som tänder ännu flera ljus. Svett. Barn som gråter. Barn som skrattar. Barn som bajsar på sig. Mitt i Kalle Anka. Julglögg. Bjällerklang. Hosianna, Davids son. 
Allt det här kom över mig. 
Jag stirrade tillbaka på Tomten. 
”Gå och göm dig”, tänkte jag, men sa det inte högt. Man har väl takt och ton. 
Nu tändas tusen juleljus...snart. 
Suck!