torsdag 19 oktober 2017

Min första burka-i Malmö

I går såg jag min första burka i centrala Malmö. Jag utgår från det fanns en kvinna i burkan som också tog sig fram med en kryckkäpp. 
Jag satt i bilen och stirrade förhäxat på uppenbarelsen. 
En livs levande burka. 
För åtta år sedan stred två centerpartistiska riksdagsmän om ett förbud mot burka. Debatten ebbade snabbt ut. 
På den tiden stämplades man som rasist med den typen av uppfattningar. För stämma av läget samma år, åkte jag runt i Malmö med en kriminalpolis och letade efter kvinnor i burka. Bland 40 000 muslimer i Malmö fann vi igen kvinna klädd i burka. 
Förstå min förvåning när premiärburkan i Malmö plötsligt dök upp med en krycka. Framför mina ögon. 
Egentligen borde jag inte bli förvånad, men ändå. Jag stirrade och stirrade. 
För min egen del får folk gå klädda hur som helst. Vem ska få bestämma över hur jag själv vill gå klädd?
Ingen.
Tack.
Då slog det mig plötsligt. 
År 2017 skulle det bli förbjudet med en nyinspelning av filmen, Damen i svart. En svensk deckare/skräckfilm för 60 år sedan som skrämde livet ur folk. Vi som var med glömmer den aldrig. 
Förstå min förvirring. 
Damen i svart. 
Fast i verkligheten.
Mitt framför mina ögon.
Tror jag behöver något att dricka. 

onsdag 18 oktober 2017

Nämen Gud så näpet-Lomma har egen ”Den lille havfrue”

Ja, visst är det. 
Näpet. 
Det är inte bara Köpenhamn som har den lille havfrue. 
Berömd i hela världen. 
Även Lomma har en egen liten havfrue som sitter i fören på Thorstens fiskebåt i Lomma hamn. Det är hur läckert som helst. 
Om inte annat så har hon blivit yrkesfiskarna i Lomma speciella älskling. Lommas egen havfrue lögar sig i höstsolen och har det fridsamt värre. 
Gissa om att bli ompysslad. 
Syrran i Köpenhamn har det etter värre. 
En gång sågade någon idiot huvudet av den lille havfrue. 
En annan gång blev hon kidnappad. 
För inte tala om alla färgburkar som hon terroriserats med. 
Lommas lilla havfrue lever ett fridsamt liv. Det blir mycket torskfiske ute i Öresund. Det har hon inget emot. 
Friska salta vindar, vattenstänk, är den rätta miljön för en havfrue. Därför tittar syrran i Köpenhamn avundsjukt på hur gott hennes lillasyster (!?) har det i Lomma. 
Näpet var ordet för dagen. 
Jag bjuder på det. 
Stolpe in som vi också säger i MFF tider.

tisdag 17 oktober 2017

Vem är den okände mannen i MFF:s guldjubel-här får du svaret

Mannen ser ut vara en gåta. 
Tror mig känna igen de flesta av de bästa bland MFF:s spelare och ledare långt bak i ledet. Det är jag inte ensam om. 
Fast i går efter MFF säkrat sitt historiska tjugonde allsvenska guld gick vi bet. Den äldre gråhårige mannen dök upp överallt där en TV-kamera rörde sig. 
Inte nog med det. 
Han tog utan att skämmas det minsta över den centrala rollen för spelarna-de riktiga hjältarna. 
Mannen skrattade, sjöng och tjoade längst fram när spelarna efter matchen kallades ut för hyllas på arenan. 
Det var ett högst besynnerligt agerande. 
Den riktiga stjärnan, Daniel Andersson, höll sig i bakgrunden. 
I stället fick vi en linslus av sällan skådat slag. 
På Sydsvenskans stora dragarbild i papperstidningen och samma bild på webben, sitter figuren givetvis centralt placerad med en liten nalle under armen-se löpet. 
Till och med på guldfesten på en krog i Norrköping sitter han och flinar i bakgrunden när Aftonbladet interntjuvar Rasmus Bengtsson. 
Frågan är vem är då denna rekordartade linslus?
Någon som vet? 
SVAR DIREKT: Han är linslusen
Linslusen är MFF:s materialare, Swidde Nilsson. Han är klubbens nye materialförvaltare sedan januari 2015. 
Swidde är värd sin vikt i guld. Normalt en osynlig motor som har till uppgift se till så både stora och små detaljer fungerar för spelarna. 
Swidde är alltså väl värd sin plats i första ledet. 
Utan Swidde hade klubben brakat samman. Det gäller hålla ordning på materialboden som normalt är Swiddes hemmaplan. 
Jag förstår om det kunde kännas skönt att få stå i rampljuset för en dag. 
Bra jobbat, Swidde.
Nu vet vi vem du är.

måndag 16 oktober 2017

20 SM-GULD! Två stjärnor-full fart mot tre

Det räcker så här. 
Bugar och bockar. 
Tack, "Di Blåe"!
 

”PO MATCH”-för 70 år sedan

En gång i tiden gällde det vara finklädd, när man gick ”Po match”. Dessa tre varianter på supporterns matchställ fann jag i en annons i MFF:aren från 1943/44. 
Alla var män och hade hatt. 
Även ungdomarna kom tidigt i hatt till matchen. 
Såg ut som små gubbar. Ja, alla såg ut och var gubbar. För på den tiden lös kvinnorna med sin frånvaro. Fotboll var männens arena. 
”Birger” skrevs som ungdomlig klädsam modell med djärva linjer (105 kr). 
”Bosse” en flott paletå. Ett överplagg för fordrande män, som man fick till det (104 kr). ”Brage” (märkligt namn, var egentligen ett klubbnamn från Borlänge), ett kvalitetsplagg till billigt pris (115 kr). 
Mätt med konsumentprisindex motsvarar 105 kr 1943 hela 2226 kronor 2017, så det så. Hur som helst skulle man på den tiden vara uppklädd ”Po match”. 
Ingen gammal ”rockajävel” som i dag. 
Då för över 70 år sedan tog MFF sitt första allsvenska guld. 
Det skulle bli många, många fler. 
I dag-måndag-borta mot IFK Norrköping kan klubben säkra guld nr 20. 
Stiligt värre. 
Stiligt värre kan man inte säga om dagens supportrar som föredrar se ut som lumphögar, fast med den rätta färgen. 
När Birger, Bosse och Brage var matchställ, saknades nämligen det viktigaste av allt. 
Allt var grått. 
Inget var ljusblått.

söndag 15 oktober 2017

Varför mörkar massmedia bilbränningarna i Lomma?

Ja, det kan man verkligen fråga sig. 
Så fort en bil sprängs eller på annat vis sätts i brand i Malmö skrivs det spaltmeter om det. Webbtidningarna tapetseras med bilder. 
När sedan då bilbrännarna flyttar verksamheten ut till kranskommunerna runt Malmö råder tystnad. 
Ett kompakt mörker. 
En bilbränning blir inte mindre viktig för den inträffar i Vellinge, Staffanstorp eller som sent i fredagskväll i Lomma. 
Tre bilar sattes i brand. 
Sydsvenskan lade ut händelsen i webbtidningen kl. 22.35. Dramatiska bilder av pressfotograf Patrick Persson. 
Det var bra. 
Då fick jag i alla fall reda på vad som inträffat i min annars så stillsamma by Lomma. Bilbrännarna i Malmö har flyttat ut sin idiotiska verksamhet till kranskommunerna, tänkte jag och kände en viss oro över utvecklingen. 
Lördagsmorgon slog mig den naturliga journalistiska tanken: jag borde följa upp bilbränningen. Det var ändå min hemmaplan. 
Även om jag sedan länge slutat som aktiv journalist, hade jag min blogg att tänka på. Jag pensionären som är både halt och lytt gav mig ut till brottsplatserna. 
Träffade Emilia och Anna som ägde bilarna (Emilias pappa) som bränts till skrot. Nu var de olyckliga och rädda. Kunde omöjligt förstå. 
De ställde gärna upp på bild och blev publicerade på bloggen. Slutprodukten blev en klassisk journalistisk uppföljning som jag gjort otaliga varianter av i mitt oerhört händelserika journalistliv. 
Den blev jag helt ensam om. 
Något som varit otänkbart i en annan tid med raska journalister. Sydsvenskan följde inte ens upp sin nyhet från fredagskvällen. Kvällsposten teg still. SVT Skåne. Aftonbladet. Överansträngde sig inte precis. 
Det kändes konstigt. 
Varför mörkade massmedia bilbränningarna i Lomma? 
Ja, säg det.
Skärpning. 

lördag 14 oktober 2017

Bilbränning i Lomma: ”Det var våra bilar”

Det första larmet kom enligt Sydsvenskan från Esplanaden i Lomma hamn kl. 22.09 i går kväll. 
Den lilla bilden till höger. 
En stund senare kl. 22.16 kom ett andra larm från Slättängsgatan. Två bilar stod i brand. 
Klockan närmade sig midnatt . 
Lomma hade fått sina första bilbränningar. 
I dag på förmiddagen åkte jag till platsen för det mest omfattande brottet, Slättängsgatan. 
De båda utbrända bilarna höll på bärgas. Jag träffade en omtumlad Emilia som går andra årets i gymnasieskolan. 
Hon såg från sitt fönster i bostadshuset en bit bort att pappans bil stod i brand. Emilia var inte glad. Snarare frustrerad. 
Anna som ägde den andra bilen visste varken ut eller in, mer än att hon nu var utan bil. Vilket är surt. 
”Nu blir det ta tag i försäkringen. Det är bara inte klokt.” 
Vem som ligger bakom bränderna är det ingen som vet. När något sådant här inträffar går det fort. 
Ett spår som polisen arbetar efter, är att ett gäng från Malmö åkt ut till Lomma för bränna bilar. 
I Malmö har polisen nämligen gjort det svårt för bilbrännarna. Då lockar givetvis de mindre obevakade kranskommunerna. 
Vilken kommun drabbas nästa gång? 
Vart är samhället på väg? 
Här nedanför Anna och Emilia med de utbrända bilarna.