Gåsatider: När jag hoppade på matoraklet Edward Blom

Det var för snart sex år sedan. 
Edward Blom var i början av sin blomstring som TV-kändis. Han lagade gås i TV8 tillsammans med, Jan-Öjvind Swahn, som blev TV-kändis redan 1963. 
Det gick inget vidare för Edward. 
Jag skrev ett skarpt blogginlägg om ”gåsamiddagen” den 25 november 2009. Edward jublade inte precis, men förklarade efteråt för mig varför det gått som det gått med gåsen. 
Först och främst hade inte TV-produktionen tid att vänta, så gåsen fick alldeles för lite tid i ugnen. 
Sedan var det Jan-Öjvind Swahn som bara krävde en avrundning med en ”Spiddekaka”. Bort rök den klassiska äppelpajen med vaniljsås. 
Edward Blom blev alltså, mer eller mindre, överkörd tillsammans med gåsen. 
Hur gick det sedan för Edward? 
Jo, mycket bra. 
Han är numera gift, pappaledig, skriver kokböcker, driver en hemsida, kulturhistoriker, gastronom m m. 
Ja, så är han en populär gäst i diverse TV-program. 
Trots gåshaveriet. Jag gillar Edward skarpt. 
Den som inte läst hans krönika i Fokus om Ignoreringstimmen på krogen, bör genast läsa den. Helt underbar. 
Heja Edward! 
Vi glömmer gåsen.

Mårtensafton: SVT:s fadäs

”Gomorron,” säger jag till programledarparet, Katarina Sandström och Alexander Norén, i SVT. 
Utan att blinka illustrerade paret Mårtensafton i morronsoffan i TV med en bild på en flock Kanadagäss (alt. vitkindade gäss)-bilden till höger. 
”Hallå Katarina och Alexander! Det är värre än att svära i kyrkan." 
Aldrig någonsin äter vi Kanadagäss (alt. vitkindade gäss) när det vankas gåsatider i Skåne. 
Skäms på er! 
Jag hade egentligen tänkt skriva om mitt eget gåsafirande på Spångens Gästgivargård utanför Ljungbyhed. 
Stället som andas gås.  
Riktig matgås. Aldrig någonsin Kanadagäss (alt. vitkindade gäss).
Och Edvard Persson. 
Jag får i stället skriva om Edvards hustru Mims kärleksfulla porträtt av sin man, Edvard Persson, en annan gång. 
Denna okända teckning i blyerts fann jag undangömd bland alla filmaffischer och bilder på Edvard som gästgiveriet har tapetserats med.
Kanadagäss (alt. vitkindade gäss).
Edvard Persson vänder sig i sin grav. 
Jag gnisslar tänder över Katarina Sandström och Alexander Noréns okunskap i SVT. Kanadagäss (alt. vitkindade gäss). 
Det räcker inte ens med rött kort.
BUUU! 

EXTRA! 
Den förträfflige skådaren, Tobias, har hört av sig. 
Hans öga säger det rör sig om vitkindade gäss på SVT:s bild. Låt gå för det, men jag vill allt ha Edvards gås. Det är nämligen den som gäller. 
För mig. 
En liten-eller stor-skam, landade rätt till slut.
Tack Tobias! 

”Gåsamiddag” hemma hos Edvard Persson

Filmen, Kalle på Spången, kom 1939 med en godmodig Edvard Persson (1888-1957) som stjärna. Den blev genast populär. I dag är det en kultfilm. 
Frågan är hur det klassiska skånska gästgiveriet, Spången, där filmen spelades in, funkar 76 år senare? 
Hur smakar deras gås? 
Får man träffa Edvard Persson? 
Edvard är visserligen död sedan länge, men hans ande i tider av mystik borde sväva osynligt omkring på gästgiveriet. 
För att få svar på den delikata frågan, har jag bestämt mig för att gräva i saken. Årets ”gåsamiddag” ska avnjutas hemma hos Edvard Persson. 
På Spången utanför Ljungbyhed. Precis som den berömda visan börjar:
”Var sover man bäst och var äter man bäst? 
Hos Kalle Kalle Kalle Kalle på Spången.”  Rapport följer. 
Om byxhängslena sitter uppe.

Memoarer: ”Björn Kjellmans pappa ville jag skulle bli skådespelare”

Läser med stort intresse en artikel i Expressen/Kvp/GT (pust) om skådespelaren Björn Kjellman, 50 år. Utmärkt skriven av Malin Roos. 
”När du var 22, vad var jobbigt i ditt liv”, lyder en av Malins frågor. 
”Att min farsa var sjuk. Han fick alzheimers och dog 1995. Det var en jättejobbig period”, svarar Björn Kjellman. 
Svaret skakar mig. Jag får vila ut och ta in texten. 
Blir ledsen. 
Inte så att jag fäller en tår, bara ledsen som man kan bli när något berör en på djupet. 
Skådespelaren Björn Kjellmans pappa dog efter levt med alzheimer i tio år. 
Fasansfullt. 
Björns pappa var en underbar lärare och människa. 
Och brann för teatern. (texten fortsätter efter bilden)

 

Våra vägar korsades för snart 50 år sedan. Då jag kom som elev till Östra Grevie Folkhögskola, några mil utanför Malmö. 
Det är jag i den vid pilen här ovanför på klassfotot. 
Björn pappa styrde och ställde på sitt mjuka vis skolans teatergrupp. 
Snart blev jag en av hans elever. 
Snart också en av hans favoritelever i olika spännande uppsättningar. 
Snart nog spelade enbart han och jag en pjäs av en rysk författare på skolans teaterscen. 
Björns pappa var fantastisk skådespelare, så nu vet vi var Björn Kjellman fått sin talang i från. 
Björns pappa ansåg att jag var ett stort skådespelarämne och ville jag skulle satsa på yrkesbanan (bilden till höger).
Mellan våra repetitioner lullade jag med sonen Björn, 2 år, som ofta sökte sig till mitt knä. Det minns naturligtvis inte Björn Kjellman i dag. 
Björns pappa såg också till att jag fick ett stipendium. En bok om teater. 
Du kan se boken här nedan. Det är ett kärt och ömt minne. 
Tack för att du fanns, Bengt Kjellman.
Du kan vara stolt över din son. 
FOTNOT: Är det någon som känner igen någon på klassfotot. Hör av dig till mig. Du kanske rent ut av finns med själv?