Det finns bara en Hövding i Malmö-Eric Persson

När MFF-ledaren, Eric Persson, dog den 9 juni 1984, gjorde Kvällsposten ett minnesextra. ”Hövdingen” har han kallats så länge någon kan minnas, började den legendariske sportskribenten, Birger Buhre, sin som alltid välfyllda krönika. 
I MFF var det Hövdingen som bestämde över allt och alla under årtionden. Han var en formidabel föreningsbyggare. 
Förvandlade ett trasigt MFF 1927 till den folkteater som laget är i dag. Andan och kulturen som Eric Persson ympade in i föreningen finns fortfarande kvar. 
Den som är på väg att vårda arvet bäst är utan tvekan dagens sportchef, Daniel Andersson. Fast någon ny ”Hövding” som Eric Persson blir han aldrig. 
Visserligen gjorde Kvällspostens krönikör, Mattias Larsson, ett litet försök i torsdags. Han skrev att Daniel Andersson just nu är den maktfullaste personen MFF haft sedan Eric Perssons dagar. 
Det kan jag hålla med Mattias om. 
Daniel Andersson har på ett smart sätt städat undan alla eventuella fiender. Sett till att klubben efter en stark Åge Hareide fått svagare personligheter på tränarbänken, sparkade Allan Kuhn och nye tränaren, Magnus Pehrsson. 
Eric Persson körde aldrig det taktikspelet. 
Vem minns inte när han plockade in en ung Bob Houghton? En färgstark personlighet som tränare på 1970-talet. Minns också dynamiske Hans Cavalli-Björkman i rollen som klubbens ordförande. 
Daniel Andersson blir aldrig en ny ”Hövding”, skrev jag.  
Orsaken flera.
Eric Persson klarade briljant alla roller. Styrde till och med massmedia. Var en stark profil utåt. 
Det är inte Daniel Andersson. 
Han känns överraskande obekväm i rollen som intervjuobjekt. Där är han som de övriga i fotbollsfamiljen Andersson något trulig för att gå hem. 
Det var aldrig Erik Persson. 
Tvärtom.
Ta lärdom, Daniel Andersson.