Journalistiskt dårskap

Jag fick den förnämliga tidskriften, Filter, i brevlådan i går. Tidskriften ger ut Etiopien fångarna, Johan Persson och Martin Schibbyes, bok om äventyret den 14 september. 
Men redan nu bjuds vi läsare på en smakbit från boken, själva inledningen innan gripandet.
En dramatisk och märkligt detaljrik berättelse som mer påminner om ett manus till en actionrulle i Hollywood. 
Det är inget fel i det. Hollywood kan faktiskt nappa och då är projektet i hamn med råge. 

Rent journalistiskt är projektet däremot rena rama dårskapet. En Ding, Ding, Ding, Ding värld som jag slår fast i vinjettbilden som jag skapat. Alltså inte Filter. 
Ingen normal journalist ger sig frivilligt ut på en ökenvandring på 20 mil i fiendeland. Dessutom tillsammans med gerillan. 
Tunga marscher i sand under flera dygn. Äcklig mat med stor risk för att dra på sig dödliga sjukdomar. Vattnet tar slut. Törsten outhärdlig. Diskuterar om man kan dricka kiss osv. 
De borde varit tränade som amerikanska elitsoldater, men är inte alls tränade för situationen, även om de framhåller det. 
Bullshit. 

Det är ingen hejd på allt elände i Ogadens ökenlandskap. Hela tiden rädslan att bli upptäckta av den etiopiska armens patruller som först skjuter dödliga skott innan frågan ställs. 
Det är många gånger värre än Tin-Tin i Afrika, om mitt Herrskap förstår vad jag menar. Allt detta för att journalistisk scoop om Lundins oljefält på Afrikas horn. 
Jag tänker på pressfotograferna som spändes fast längst fram på tanksen under Vietnamkriget. Allt för bilden. 
Scoopet. 
Och så dog man. 
Johan Persson fotograferade också. Maniskt. Och så gick det åt helvete. 
I boken kommer actionrullen att löpa vidare. Själva gripandet, fängelsetiden och frisläppandet. Men hjältar? 
Absolut inte. 
De misslyckades faktiskt med sitt uppdrag på Afrikas horn. Knäcket sprack som yrkesjargongen lyder. 
Det blev ett helt annat knäck.
”Gossarna” tog inte snabbaste vägen till Hollywood, precis.