Blomningen har fullständigt exploderat, så t o m pelargonerna kryper upp för väggen av pur förvåning.
Glada sommar människor spatserar förbi. Stannar upp. Suckar. Beundrande blickar.
”Har ni gett rosorna raketbränsle?”
Sanningen är den, att vi inte gjort ett enda dugg. Det bara prunkar på.
Nu är rosen så tung av blomster, att risken finns att hela saligheten drösar i backen. Trots att klängrosen är väl uppbunden.
Rejäla doningar.
Grov ståltråd.
Rester från bygget av Öresundsbron.
Det märkliga i hela kråksången, är att vi även där, inte gjort ett dugg åt saken.
Det växer av sin egen kraft och styrka, plus en perfekt bladning av sol och regn, inte minst. Och lite blåkorn i våras.
För inte tala om Täppans potatisblast.
Ännu har vi inte skördat potäterguld. Vi har t o m sett tecken på små blomster bland blasten. Potatislådan som skymtar fram vid den röda pilen, ser ut som en liten leksakslåda. Växtligheten i Täppan är spritt språngande galen.
Låtom oss bedja, förlåt, skratta.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar