Tidningsmannen (avsnitt I)

Det är jag som sitter och grunnar över en artikel jag håller på att skriva. 

På skrivmaskin. 

Facit. Det skulle dröja ännu många år innan datorerna, Internet, läsplattor, mobiltelefonen mfl tekniska prylar, skulle revolutionera journalistens arbetsvardag.   

I min skattkista fann jag några riktiga rariteter till bilder från en svunnen tid. För mer än 40 år sedan. 

Tidningsmannen på riktigt.  

Enbart med en risig telefon som arbetsredskap. (texten fortsätter efter bilden)

Jag var ung. Jag var en hungrig journalist. Jobbade 24 timmar i stöten. 7 dagar i veckan. Det fanns inga hinder. Allting var möjligt. Inget omöjligt. Stod en mur i vägen, sprängde jag den. Storyn skulle fram till vilket pris som helst. 

Jag gav aldrig någonsin upp. 

Jag vräkte ur mig artiklar på löpande band. Inom branschen fick jag rykte om mig att vara en snabb jävel. Jag hade vansinnig roligt. Scoop blev mitt levebröd. (texten fortsätter efter bilden) 

Min redaktion var Arbetets i Uddevalla, Bohuslän. Jag satt där själv. Ett jättelikt bevakningsområde. 
En gång i tiden lokaltidningen Kurirens centralredaktion. Mitt skrivbord är Kurirens siste chefredaktör, den legendariske Frank Erikssons skrivbord. 
Vid den röda pilen min säng. 
Jo, jag bodde faktiskt på MIN redaktion i sex månader. 
Det var en helt vansinnig underbar rolig galen tid. 
Mellan varven gav jag mig ut på fältet. 
Bilden här nedanför intervjuar jag kungen i samband med en kungajakt på Halle-och Hunneberg. 
Vad jag frågade kungen om?  
”Har kungen smakat på kungabullen”? 
Konungen tappade helt masken, för så tilltalade man inte den svenska monarken på den tiden. Det skulle dröja många, många år till innan kaffeflickorna dök upp. 
Numera är tidningsmannen en äldre gentleman som mest skrattar åt historien. 
Härliga minnen. Strålande tider. 
En gång tidningsman. Alltid en tidningsman. 
Punkt.