onsdag 5 december 2012

Snusdosan

En gammal snusdosa med ett monogram på. Där står A som i Axel och L som i Larsson. 
Axel Larsson. 
Min morfars snusdosa. 
Morfar dog 50 år gammal. 
Julen 1943.
Denne urstarke skogskarl föll samman i den lilla stugan, i norra Uppland.
Död. 
Man gjorde ofta så förr i tiden, innan medicinernas tidevarv. Föll död ner som någon drog ut kontakten till bordslampan. 
Slocknade för alltid, men efterlämnade minnen som tex en snusdosa. 
Tre år senare, 1946, såg jag dagens ljus. 
Jag fick alltså aldrig träffa min morfar. Däremot har jag i min ägo hans väl använda snusdosa med det vackra monogrammet: blanksliten på undersidan av tiotusentals vändor ner i byxfickan, luggsliten förgyllning på insidan, kvarlämnade spår efter morfars naglar som ivirgt format en mullbänk av lössnuset. 
Jag vårdar dosan som ett spädbarn. Den ger mig en form av kontakt med morfar. Fråga mig inte hur. 
Kroppskänsla. 
Enbart. 
Förstår då att jag bli förbannad över att EU som vill förbjuda svensken att snusa. 
Min morfar, skogskarlen som alltid luktade sågspån och kåda från skogen (mormor berättat), hade plockat fram snusdosan, lagt in en prilla, skrattat åt dårarna i EU och spelat en trudelutt på fiolen eller nyckelharpan. 
Ett skönt sätt att lösa all dårskap på. 
Min morfar sägs ha haft ett glatt sinneslag. Bara han hade sin snusdosa. 
Då var allt fint som snus.
Skicka en kommentar