Fågelskådaren

Så fort det börjar snöa, far fan i mig. Jag förvandlas till en ivrig fågelskådare som tappar all sans och vett. Medan flingorna sakta dalar ner över min enkla person, laddas holken med Dagens Rätt. Waldvogelfutter. Mumsiga frön som består av hampa, rybs, skalad havre, röd, vit och gul hirs, linfrön, kanariefrön, negerfrön (aj, aj). Min glädje över att få skåda små pippis i fjäderskruden är lika okontrollerbar som det lilla barnets som strålar av jul. Med åren har jag lärt mig, att parkera mig bakom glasrutan inne i kökets trivsamma atmosfär. Där sitter jag sedan på en pinnstol och stirrar förhäxat på den ståtliga holken i Täppan.

Det är nu jag får problem. Tålamod. Jag har inget. Det är så mycket som måste göras när jag satt mig ner. Jag fladdrar som en pippis. Upp och ner. Drömmer mig bort. Det är just det som skiljer mig från sådana skådarproffs som Björn i Genarp och Tobias i Malmö. De kan handlöst kasta sig ut i livet om larmet gått om att en ovanlig pippis skådats i fjärran. Sedan sitter de där och stirrar. Och stirrar. Det handlar alltså om tålamod; att stå ut i timmar, dagar, veckor månader och år. När det så dyker upp en pippis, infinner sig genast nästa problem; jag kan inte skilja på en blåmes och en hussvala. Fast jag bryr mig inte om mina bristande kunskaper. Jag blir bara så hejdlöst glad över att kunna få bjuda in mina små pippis till vinterns uppdukade matbord. Smaklig spis. FOTNOT: Det är inte mitt fel att det finns negerfrön i påsen.