Justerad-waranöga

Det ser naturligtvis inte så kul ut. Mitt högra öga ser ut som jordgubbskräm: kliar lätt, från och till, samt stramar när jag blinkar, trött är jag också. 
Pupillen är helt okej. Synen alltså inte påverkad. Det är vitan som grötat samman sig. Waranöga är det. 
Medicinen waran tas för undvika stroke. Blodförtunnande medel. Det är alltså en viktig medicin, men samtidigt det farligaste läkemedlet för människan. Risken för allvarliga blödningar uppenbar. 
Bara i Sverige avlider drygt 100 person årligen av medicinens framfart. Detta är naturligtvis inget man talar högt om. Klimatfrågan viktigare än människor som dör av sin medicin. Egendomligt, minst sagt. 
Jag har själv haft ett otal blödningar som slagit ut på kroppen. De försvinner av sig själv, efter en kort eller längre tid. Samma väg brukar ett drabbat öga gå. Fast år 2010 fick jag ett jordgubbsöga som idag. 
Då blev jag stressad. 
Kontaktade min hjärtläkare som då som idag, skriver ut waranen åt mig. Hans svar glömmer jag aldrig. 
”Om du får panik, när du ser dig i spegeln. Blunda. Eller titta dig inte i någon spegel. Det är helt ofarligt. Försvinner av sig själv.” 
Lätt att säga. 
Svårt att fatta. 
Jag hoppas det stämmer även 2019. 
Nu orkar jag inte skriva längre. Bloggen får vila tills mitt högra öga är med på banan igen. Trevlig sommar.

Vatten! Nyheten som drunknade i EU-valet

Den lilla flickan på bilden som smuttar på ett glas vatten är 6 år gammal. Hon heter faktiskt Liv på riktigt. 
Alltså precis det som vatten ger oss alla, nämligen ett liv. Kan något då passa bättre än Liv med ett glas vatten? 
Nej, knappast. 
Min plan är att kort berätta om en stor nyhet som TT-Nyhetsbyrån, spräckte för en tid sedan. Det blev en nyhet som drunknade i EU-valet. 
Tyvärr. 
Visst har vi läst om grundvattnet som sinar. 
Varje sommar när solen tittar fram. 
Het och go. 
Media med SMHI i spetsen älskar slå larm om grundvattnet. 
Det visar sig vara helt fel. 
De flesta svenskar får sitt dricksvatten från stora sjöar. Jättelika sjöar som tex Mälaren eller Bolmen i Småland. Dessa sinar nämligen aldrig. I Skåne har vi också, Ringsjön och Vombsjön. Kvar finns väl endast Gotland med sitt grundvatten, samt den som har enskild brunn.
Nej, problemet är det svenska vattenverken som har för dålig kapacitet. 
Uråldriga. 
Senast vi byggde ut landets kapacitet på vattenverken var 1965. Sedan dess har vi blivit fler svenskar. 
Vi förbrukar alltså mer vatten under sommaren: högtryckstvätt, trädgårdsodlingar, fyller pooler m m. 
Den här ökade belastningen på vattenverken blir för mycket. De hinner helt enkelt inte med omvandla vattnet. Dessutom läcker 20 procent av det rena vattnet ut mellan vattenverket till kranen. 
Våra vattenverk är alltså som järnvägen. 
Lider av bristande underhåll. 
Något som bekräftas bland annat av expert som Svenskt vatten. Det här är egentligen en stor nyhet som drunknade i EU-valet. 
Endast Sydsvenskan och Aftonbladet hakade på.
Ingen annan.
Två artiklar som också drunknade i EU-sörjan.
Därför sitter mitt barnbarn, Liv, på bilden här nedanför, med ett glas vatten som ger oss alla ett liv. Fyndigt, så säg.
Ingen ko på isen som man också skulle kunna säga.
FOTNOT. Mamma Linda och Liv själv, har gett mig tillstånd att publicera bilderna.

Bildbevis Lomma: maj 2018 jordgubbar och hetta-maj 2019 vinterklädd

Här sitter jag i stort sett vinterklädd. För när du far fram i topphastigheten 10 km/tim, känns vinden isig. 
Bilden här ovanför är från i slutet av maj 2019: kallt, lite sol och så regn. Alltså en normal svensk sommar.
Sammanslagning: dyster gubbe.
För ett år sedan värmebölja under stort sett hela maj månad (hela sommaren). Väderbilden på löpet talar sitt tydliga språk. Lomma och större delen av landet ångade av hetta redan i maj 2018. Det var den remsan från slutet av maj 2018, jag menade med släppa väder. Vi glömmer det aldrig. 
Jo, det gör vi. 
Svensken lever i dagligt väderprat. 
För ett år sedan började glassförsäljarna i Lomma skära guld med strutar och bägare. Vi svalkade oss gärna och mycket. Badlivet blomstrade. Åldring och sjuk varnades för ge sig utomhus. Värmen livsfarlig. 
Årets maj bjuder på inget av detta. Det är som vanligt igen. 
För inte tala om jordgubbarna som mognade i raketfart i maj månad för ett år sedan. I år är läget ett helt annat. 
Vi får be till vår Herre, att det röda guldet ska vara färdigt till midsommar. Den som lever får se. 
Fram över släpper SMHI ovissa väderprognoser. Inga säkra kort fulla med sol som för ett år sedan. 
Håll i rocken!

EU-valet och Miljöpartiet: Märkligaste scenen av en förlorare-jubel och dans

I går kväll söndag, såg jag de märkligaste scener jag sett hos en förlorare. När EU-valet stod klart kl 23.00, visade det sig att Miljöpartiet halverats. Deras valvaka exploderade i jubel, applåder och dans. 
Deras stora draghäst i EU-valet, Alice Bah Kuhnke, sken som solen i Karlstad. Hyllades med blommor och gnistrande tal om framgångsvågen som inte fanns. 
Men herre min Gud. 
Hallå! 
Ni är valets stora förlorare. Två mandat av fyra rök all världens väg. Trots brakförlusten firade Miljöpartiet som om man vore Finland. 
Jag hade lyckats med konststycket, att både följa valvakan och sett den otroliga finska insatsen i hockey-VM. Finalen mot Kanada som finnarna vann med 3-1. För övrigt helt rättvist. Lyckan över att ha blivit en helt otippad världsmästare total. Hela Finland går i ett jättelikt lyckorus. Det är ni värda. 
Däremot borde inte Miljöpartiet gå i ett lyckorus. En förlorare är alltid en förlorare. Sportens supportrar är äkta vara. Politiska supportrar är krämare som gamla tiders hästhandlare. I alla fall MP:s med solskenet, Alice Bah Kuhnke, i spetsen. 
Heja Finland! 
Bu Miljöpartiet.
Lite ödmjukhet, hade allt varit på sin plats.
Inte ens Greta Thunbergs enorma internationella genomslag i klimatfrågan, har partiet lyckats fånga upp. 
Märkligt var det allt att skåda.
Från falsk lycka till äkta vara.
Tack för kaffet. 

EU-Valet: Här droppas min röst

Här gör min röst i EU-valet skillnad. Det är på det viset som budskapet pumpats fram för oss väljare. 
Vad vi valt på kan diskuteras. 
Även om våra politiker fladdrat omkring på nätet, tidningarna och i TV, står vi där framför valurnorna som ett fån. 
I veckan har det varit prat, prat och ännu mera prat. 
Från smorda politiker. 
Plötsligt har nya namn poppat upp i TV-soffan. 
S-toppen Heléne Fritzon, har rasat mot KD:s Sara Skyttedal. Till slut vet vi inte vem som rasat mest i stundens hetta. 
Det gör inte så mycket. 
I veckan som kommer, är de i vilket fall som helst bortglömda. Lars Adaktusson (kd) lyckades med abortfrågan sätta sin partiledare, Ebba Busch Thor, på pottkanten. En Post från Fi, har fått onödigt mycket publicitet. 
Varför?
Ett osynligt parti?
Inte i TV.
Konstigt är det allt. 
Andra sidan gör det inte så mycket. I veckan som kommer, är de alla i vilket fall som helst bortglömda.
Utom då möjligen Peter Lundgrens (sd) EU-kladd på brudarna.
Ett piggt självmål av Sverigedemokraterna.
Skäms på dig, Lundgren.
Post har jag redan glömt. 
Resten glömmer vi bort i fem år. 
Då är det tid för nästa EU-val. 
Vad jag röstade på? 
Spelar ingen roll. 
Jag vill i alla fall att Europa håller samman. Det är viktigt. Det får allt räcka med två världskrig. 
Jag säger bara mamma. 
Det räcker.

Den fantastiska historien om journalisten Miguel Gil

Det finns få, om ingen, som kan slå spanjoren Miguel Gils sätt att turista. Han arbetade som advokat på en välrenommerad byrå i Barcelona. När det var tid för två veckors semester 1993, körde han motorcykel till inbördeskrigets Jugoslavien. 
Drivkraften var stor nyfikenhet. Bland bomber och granater körde Miguel Gil omkring och turistade på sin motorcykel. Absolut livsfarligt. Krigskorrespondenterna på plats trodde knappt sina ögon. Det gjordes naturligtvis TV-inslag om honom. De stora tidningarna skrev. Miguel återvände till Barcelona när semestern var slut. 
Det varade det inte länge. Han ville mer. 
Bli krigskorrespondent. 
Så han återvände till Jugoslavien på sin motorcykel. Nu ackrediterad som journalist för en motorcykeltidning (?!). Associated Press kameraman på platsen blev sjuk. Kunde Miguel ta över jobbet? Det kunde han, men först en snabbkurs. Reuters. Plötsligt var Miguel Gil, advokaten från Barcelona, kameraman och journalist för de stora nyhetsbolagen. Han visade sig vara totalt orädd. Alltid i främsta krigsfronten: Bosnien, Kosovo, Kongo, Liberia, Rwanda, Sudan, Tjetjenien och Sierra Leone. 
Miguels bilder från dessa krigshärdar, har vi sett många gånger i svensk TV. Han var ensam om ta sig in i Tjetjenien. Något alla journalister ansåg som ett självmordsuppdrag. Miguel Gil levererade. 
Han var den enda västerländska journalisten som bodde i Pristina under Nato-flygoffensiven mot den jugoslaviska armén. 
För nämna några ”bragder”. 
Hans medmänsklighet stor. Han ville visa världen krigets grymheter från första parkett. Givetvis blev han översköljd av priser. Bakom hörnet väntade alltid nästa krig på Miguel Gil, f d advokat men nu världens tuffaste journalist. 
Det 24 maj 2000 tog det slut. 
Miguel Gil sköts i ett bakhåll i Sierra Leone. Även Reuters korrespondent, legendaren Kurt Schork, 53, sköts till döds. Miguel Gil blev 33 år gammal. 
En fantastisk story om en journalist som började som motorcykelturist. 
Historien fann jag i den fantastiska dokumentären, Med livet som insats-journalister på frontlinjen. 
Netflix-se den.

Nu är den här-den köttfria hamburgaren

Namnet-Oumph-får mig nästan sätta hamburgaren i halsen, utan tuggat på den. Tidskriften Fokus skriver så här om Oumph: 
”Oumph är en så kallad extruderad sojaprodukt. Det betyder att de små bitarna och filéerna framställs av en sojaproteinmassa som körs genom en maskin under olika högt tryck.” 
Ett problem är priset. 
Oumph är också dyrare än till exempelvis blandfärs. Det som vi köttätare helst vill ha i en hamburgare. 
Smakar då denna vegoburgare med fejkkött som en normal hamburgare? 
Tyvärr kan jag inte svara på det. 
Har än så länge inte smakat på Oumph. 
Produkten är svensk. 
Konkurrensen hård. 
Det är många matproducenter som ser oss köttätare något att sätta tänderna i inför framtidens klimatdilemma. Inte minst finns det stora internationella tungviktare, att slåss med. Trams kanske du som köttätare trycker. Nä, detta är på allvar.
I Sverige har Sibylla nyligen introducerat Oumphburgaren på sin meny. 
”Vi finns också i både Storbritannien och Irland,” berättar Lisa på företaget, Food for progress, som forskat fram Oumph. 
Vill du laga den själv, fann jag ett recept på Tasteline. Oumphburgaren med ingefärspicklad gurka och rödkålsslaw-se bilden här nedanför. 
Fast själv föredrar jag testa originalet. 
Hallå Sibylla! 
Här kommer jag. 
”Oumph,” höll jag på säga.