En bloggares vedermödor (2): Kontrasternas hus i Lomma

Tänk hur det kan sluta. 
1939 invigdes Eternitens kontor i Lomma med flaggspel, vackra tal, blommor och blad. 
38 år senare får företaget slå igen. Sveriges största arbetsmiljöskandal är ett faktum. 
Den dödliga asbesthanteringen administrerades från kontoret på bilden. I guld stabilt tegel från Lomma. 
Efter nedläggningen av företaget, fick kåken stå och förfalla i ca 23 år. 
I juni 2011 kallades kommunhövdingen, Anders Berngarn och jag till byggnaden. Janne Josefsson gjorde ännu en asbestsväng till Uppdrag Granskning.  Då höll byggnaden på att renoveras från grunden.
Och i går var jag där igen. 
Denna gången var allt damm borta. 
Det var bloggaren som höll på och damma igen.

Det här är Josefin. Hon är en välutbildad kiropraktiker som också erbjuder dry needling (akupunktur), kinesiotaping, gonstead, rehabilitering samt behandling av extremiteter såsom fötter, knä, höfter, axlar osv. Och massage. 
Numera har det trista Eternitkontoret förvandlats till något av ett Hälsans Hus, med flera aktiviteter. 
Nere i källaren huserar Josefin och Gud mig förbarme. Det var som hamna i en magisk härlig centrifug. 
Josefin härjade med kroppens bloggskador, så jag blev alldeles yr i knoppen. 
På torsdag är det tid igen för en ny omgång. Jag längtar redan. 
Tala om kontrasternas hus. Det trista Eternitkontoret är ett minne blott. 
Skönt det. 
 

En bloggares vedermödor (1). Inget vatten. Bara hetta i Lomma.

Den här bilden skickade min hurtiga granne ut på Facebook. Rita Heyworth förnekar sig aldrig. 33 grader i våra Täppor. Det är alltså hon som är där. Med ölglaset. Inte jag.
Annars andas man som i tropikerna. Snart genom ett sugrör, känns det som. 
När jag tittade ut i min stekheta Täppan tjoade Rita: 
"Rockbäck, blir det regn och åska? Kan jag vattna?" 
Jag grunnade över läget i Kvarken. Alla larmrapporter med skyfall och åska över Lomma i kväll tycks slagit helt fel. 
Just nu verkar det bli varken det ena eller det andra. Endast en tropisk natt med svettfloder.
Här får du mitt besked: 
"Vattna! Glöm inte vattna Gubben också".
När Göteborg och Jönköping tycks dränkas i vatten, torkar Lomma samman.
Annars skulle jag i dag skrivit om en bloggares vedermödor.
I hettan.
Håll ut. Storyn kommer. 
Ge mig bara en kall pilsner.

Det var bättre förr

Den här bilden publicerade jag på bloggen rekordsommaren 2010. Det var före mobilkamerornas intåg i vårt mänskliga liv. Min termometer i Täppan slog i taket. 
50 grader varmt! 
Rekord för Lomma. 
I dag läggs det dagligen ut otaliga bilder på Facebook med dagens temp. Folk älskar att berätta att ”just nu där jag befinner mig är det 25 grader varmt”. 
När solen öser sin glädje över oss och stränderna i Lomma fylls till bredden med glada badare från när och fjärran, töms givetvis bloggen på sugna läsare. 
Jag har full förståelse för att det är bra mycket roligare och guppa i böljan den blå, än att sitta och njuta av mina blogginlägg i en skuggig vrå.
 

Tomt. Fast ändå inte. Det finns trots allt några hundra besökare kvar på bloggen. Trots att jag tappat minst lika många för stunden. 
Det är också tomt på badinlägg på bloggen. Orsaken är tämligen enkel. 
Under fem somrar har jag skrivit om badlivet i Lomma. Jag har också publicerat otaliga badbilder. 
Denna sköna sommar, känns allt detta som en tröttsam repris. Därför kör jag en sommar utan badlivet i Lomma på bloggen. Det får bli som det blir. 
Vi får svalka av oss med en annan reprisbild från bloggens brokiga liv. 
Julaftonsdoppet Anno 2010. 
Tala om kontraster.
 

Landa

Landa. Gå ner. Ta mark. Fångad i flykten. Inte ens en sekund tar inflygningen.Klipper med vingarna. Snabbare än en propeller. Landningen många gånger säkrare än ett jaktplan. Eller en Boeing 787-8.
En vanlig liten gråsparv eller kanske en pilfink. Jag vet inte så noga. En pilfink har svartare hätta, så det kanske är en helt vanlig liten sketen gråsparv. 
Men ändå. 
Klassar ut allt annat flygtyg som en mänsklig varelse uppfunnit. Med hästlängder, om uttrycket tillåts, när det ändå handlar om en liten pippi. 
När jag nu är en stadig pensionär sitter jag gärna i Täppan och matar mina små kära fåglar. Den här pippin är alltså på väg att landa mitt i frukostbordet. Där börjar det redan bli trångt. Inte ens en sekund av ett vackert litet liv. 
Kan dagen börja bättre?
Knappast.

Pia Sundhage missade nyckeln till framgång

En av spelarna i det svenska EM-laget är jag speciellt förtjust i, nämligen Kosovare Asllani, 23 år. 
Hon har en underbar teknik. Något av en oslipad diamant som kunde bli den nyckel som låste upp de tyska försvarsspelet. 
I stället fick Asllani tjurrusa framåt tillsammans med Antonia Göransson, Lotta Schelin och den utomordentligt duktiga högeryttern, Josefin Öqvist. Det här upprepades under hela matchen. 
”Framåt”, manade Sundhage och viftade med nävarna. 
Därmed missade Pia Sundhage att använda sig av nyckeln till framgång som kunde gett Sverige ett lag i finalen den 28 juli på Friends Arena. Pia borde använt sig av Asllanis underbara teknik som släpande forward. 
En kvinnornas Gunnar Gren som kunde servera Göransson, Schelin och Öqvist underbara bollar. Genomskärare, smörpassningar (minns också Jonas Thern), som öppnade upp det tyska försvaret. 
I stället kom denna underbara tekniska spelare helt bort och sprang som hon jagade råbockar i ödemarken. Pia Sundhage valde i stället Caroline Seger i servitrisens roll. 
Det gick inte alls. 
Innermittfältaren gjorde ett utmärkt jobb, men sjönk alldeles för lång tillbaka. Hon SKA bara äga mittfältet. 
Här finns också en helt avgörande brist. Caroline Seger äger inte på långa vägar Asllanis tekniska fötter. Det blev alldeles på tok för många chansbollar, för musketörerna längst fram att jaga på. 
Tyvärr Pia Sundhage. 
Du missade använda nyckeln som kunde blivit en Guldnyckel. Därför förlorade Sverige semifinalen mot Tyskland med 1-0. En helt onödig förlust. 
Nu ska jag läsa Mats Olsson krönika i Expressen. Han kråmar sig alltid inför damlaget i fotboll. 
Varför det?

Han gräver upp svenska legender

Det här är Ingmar Norlén, 60 år. En flyhänt journalist från Arvika som skolat om sig till författare. 
Numera ägnar sig Ingmar åt en form av underhållningsbranschens arkeologi. Det har hittills resulterat i fyra pärlor till böcker om storslagna män som tjusat och förtjusat den svenska allmogen i flydda dagar. 
Två böcker om storljugaren, musikgeniet, sångaren, estradören, kompositören, galenpannan,  tjuven m m, Johnny Bode. Det är en underbar läsning, om en man som gjorde precis vad som föll honom in. 
I boken om, Calle Jularbo, gräver också Ingmar upp dragspelslegenden till sista tonarten. Det är både kul och förbluffande läsning om en man bland groggborden och otaliga kvinnoaffärer. Tyvärr har jag inte läst boken om Bertil Boo: ett liv i sång. Mannen som på sin tid var populärare än Måns Zelmerlöv är i dag. 
Ja, ni förstår själva. Journalistisk arkeologi av bästa sort. Nåja, näst intill, i alla fall.

Annars är jag mest avundsjuk på Ingmar, för att han 1972 fick träffa rocklegenden, Bill Haley. Hemma i Arvika, av alla ställen. Sådant suger. 
Nu är Ingmar Norlén i Malmö och svettas i hettan. På torsdag är det meningen att en minnessten av Johnny Bode ska avtäckas på Limhamns kyrkogård minneslunden. Det är där askan av en man som som förvandlade livet till en cirkus vilar i dag. Givetvis är Ingmar med sina djupa kunskaper om mästerljugaren på plats. 
Tyvärr sätter min hälsa stopp för medverkan. Kanske lika så bra det. För festligheterna pågår hela dagen och avslutas på kvällen med middag på Savoy som Johnny en gång i tiden lurade på en julskinka. 
Lillemor Dahlqvist som sjöng tillsammans med Johnny på klassikern, ”Bordellmammans visor”, framträder, bara en sådan sak. Kulturyttringar som faller förvånandsvärt många på läppen. 
Egentligen är det är inte klokt vad Ingmar ställer till det med sina böcker.  Johnny hade gillat det skarpt.
FOTNOT: Det är jag som monterat in Johnny Bode i bilden från minneslunden i Limhamn här nedanför. Ingen blir förvånad om Johnny pinglar från sin grav.

Kärringar och gamla Gubbjävlar-bunta ihop dom!

Den stora kvällstidningen, Expressen/KVP/GT, har blivit åldrande TV-stjärnors speciella språkrör. Först ut i söndags, Anne Lundberg, 47 år, som trumpetade ut sin rädsla inför framtiden: 
”Ingen vill ha en gammal kärring”. 
Så i går följdes det hela upp med, Stina Dabrowski som med sina 63 år redan passerat alla TV-stjärnors framtid. Stina har blivit det Anne är rädd för: 
Utslagen av unga vackra och raska kvinnor som knappt lämnat blöjstadiet som Gina Dirawi, 22 år. 
Till Anne och Stina kan jag bara säga. Ni tillhör de vackraste kärringar som jag drömmer om, men så är jag själv snart 67 år och en Gubbjävel. 
Nej, jag vet. Det är ingen tröst, men ändå. En liten napp, i alla fall.

Förresten, jag har själv blivit kallad, ”Jävla kärring”, av en förbannad man i övre medelåldern. Det var efter något jag skrivit om på bloggen. 
Jag blev så glad att jag förvandlade mig till en jävla kärring med stråhatt och allt, och lade ut bilden med storblommig klänning på bloggen. 
Bilden blev rätt lyckad, tycker jag. 
Vad annars ska jag tycka?
För Anne och Stina är det nu bara till att tagga ner med en räkmacka och ett glas vin. Ni båda ska veta att det finns så mycket annat roligt att göra i livet, än att vara en självupptagen TV-stjärna, tex en självupptagen bloggare. Japp,  där satt den.
I sammanhanget får jag passa på och gratta en annan Gubbjävel som fyller 66 år i dag. Det är min kompis sedan minst 55 år tillbaka, Leif Georg. 
Grattis polaren!
Låtvalet givet.
En pärla.