Mellorapport: Owe Thörnqvist i boogieman form inför finalen

I morgon, lördag, ställer sig legenden, Owe Thörnqvist, 87 år, i Melodifestivalens final på Friends Arena. På söndag fyller denna fantom 88 år. 
Det borde inte vara möjligt, för en människa i den åldern, att vara med i detta hejdundrande schlagerspektakel. 
Inte undra på att vi undrar lite till mans över hur läget är, så här dan före dan, så att säga. Enligt mina välplacerade källor lär denna ålderman vara i ett kanonslag. 
Sällan har väl en boogie rivits av i ett sådant tempo på en repetition. Owe till och med briljerade med sitt munspel. 
Tempen alltså glödhet. 
Har han då någon vinstchans? 
Ja, det beror helt och hållet på oss gamla gubbar och kärringar. 
Orkar vi hålla oss vakna? 
Fattar vi hur man ringer in och röstar med en mobiltelefon? Skit i det där röda hjärtat som blinkar. 
Hinner kvällsmedicinen slå ut skallen på oss? 
Sitt för allt i världen, inte där med bakeliten i näven. 
Den telefonen är stendöd. 
Boogieman Blues, heter låten. 
Kom ihåg det nu. 
Minns Owe, kan vi.
Boogie, boogie, på er. 

Melodifeztivalen Friendz: Franz för hela Zlanten

Det talaz redan om en jordzkredzzeger för Franz på Zlatan Arena i Ztockholm. Ett dygn före zjälva tävlingen. 
Det var arrangörerna zjälva, ZVT, zom zkrev ut Franz jordzkredzzeger, efter generalrepetitionen i går. 
Alla röztningar på webben, i tidningarna hoz Gud Fader zjälv, pekar ut en zjälvklar överlägzen zegrare i kvällenz Mellofeztival: 
pågen från Yztad. Franz Jeppzzon-Wall. 
Ärligt talat. 
Pågen är ingen större sångare. Sånglektioner rekommenderas. Låten är inte heller något att skriva hem om. 
Nu till hemligheten (1). 
Det var Frans som fick en monster-hit med Zlatanlåten för tio år sedan. Då var Zlatan stor. Alla barns idol. Ingen har glömt. 
I dag är Zlatan ännu större: större, störst, vackrast, ungefär. 
Fortfarande alla barns idol, men i dag också alla vuxnas idol. 
Magiskt. 
Nu till hemligheten (2). 
Frans är lika cool på scenen som när Zlatan utför sina konststycken på fotbollsplanen. Frans äger helt enkel den där specielle Zlatancharmen som tränger genom alla hinder och förför oss i TV-sofforna. 
Det brinner i Sverige. 
På Melodifestivalscenen. 
Zlatans Arena. 
Var zå zäker på det. 
FOTNOT. Detta publicerade jag på bloggen kl. 11:26 i dag på förmiddagen. Det blev som jag skrev. Frans vann. Det finns ingen anledning till att ändra något i texten. Bra va?

TV-hysteri

Den här helgen kommer tre TV-program sammanlagt, att dra mer tittare än det bor folk i Norge (över 5 miljoner). 
Kungen som sitter på leken heter SVT. 
Inget snack om den saken.

Det första esset spelas ut redan klockan 12.45 i dag. Då börjar SVT2 värma upp inför cupmatchen mellan AIK-Hammarby IF på Friends Arena. 
Det sägs att över 40 000 biljetter är sålda. 
Givetvis sitter man och jäser i TV-soffan. 
Några timmar senare rullar min egentliga match i gång, Malmö FF-Jönköping Södra i SVT play. 
Gruppfinaler i Svenska Cupen.
Oj, så spännande.

I kväll dammar SVT sitt andra ess i bordet, nämligen Andra Chansen i Melodifestivalen. 
Bara den godbiten kommer att dra över 3 miljoner tittare. 
Själv hoppas jag på att Hasse Andersson sjunger hem guld och gröna skogar. 
Fast det blir tufft. Konkurrensen hårdare än någonsin. 
Tror jag.

I morgon bitti spelar SVT ut helgens sista ess.
Vasaloppet. 
Det är alltid en tittarmagnet under hela söndagens förmiddag. 
Själv brukar jag aldrig missa ett stavtag. Laddar upp med blåbärssoppa i TV-soffan. Lysande kul TV-underhållning.
TV-hysterin är ett faktum. 
Hoppas på att Johan Olsson tar hem det klassiska loppet, men tippar tyvärr det blir en norrman. 
Vem? 
Ja, vilken norrbagge som helst som kan stå på ett par skidor. 
TV-trissen är i vilket fall som helst i hamn.
Pusta ut! 

AIK-MFF! Tid för ny rysare i TV-soffan

Så sitter man där igen. 
I TV-soffan. 
Årets Malmö FF berör kropp och själ. Ett ständigt pågående nervsammanbrott. 
Jag har absolut inte hunnit hämta mig från den senaste urladdningen. Den sensationella vinsten i onsdags mot grekerna i Champion League. 
Det var då min TV-soffa med mig som chaufför, exploderade av en okontrollerad glädje. 
I dag är det så tid igen. 
MFF möter AIK på Friends Arena i Stockholm. Vinst där och ”di blåe” kommer att ta hem den allsvenska guldmedaljen för andra året i rad. 
Svenska Mästare 18 gånger: 
1943/44, 1949, 1950, 1951, 1953, 1965, 1967, 1970, 1971, 1974, 1975, 1977, 1986, 1988, 2004, 2010, 2013 och kanske, kanske, hoppas, hoppas 2014 
Vackrare än så kan det knappast bli.
Förstå min kamp hemma i TV-soffan. Jag borde egentligen få dropp. 
Hur som helst. 
Här är MFF-laget som blev Svenska Mästare för första gången 1943/44. Bilden från MFF:s jubileumsbok, 50 år.

Omänskliga krav på Tysklands förbundskapten

I tyska tidningar ser man matchen mot Sverige som en vänskapslandskamp. Det är egentligen inget att bry sig om. 
För tyskt vidkommande är det en helt ointressant landskamp. 
Enligt de tyska tidningarna, alltså. 
Hoppas de tyska spelarna läser och påverkas. 
Nej, i Tyskland finns det bara en sak som gäller och det är att bli världsmästare i Rio nästa sommar. Något annat räknas inte. 
Kraven på förbundskaptenen, Joachim Löw, är näst intill omänskliga. 
Tar man inte hem titeln blir det en fot i baken på Löw, rakt ut i fågelsången. 
Och där sitter redan Erik Hamrén. Jämförelsevis lever Hamrén i en skogsglänta fylld med liljekonvaljer-och fågelsång.
Ändå är människan allt som oftast snarstucken. 
Nu när inte Zlatan är med, hoppas vi på att en ny hjälte kliver fram. 
Gärna fyra smällkarameller igen. 
Tack.
 

VM-kval och falska autografer

Jag sitter med en nött lagbild från Rekordmagasinet från 1955. 
Fotbollslandslaget  som spelat 1-1 mot Norge.
Klassiska namn som målvakten Kalle Svensson.  
Två blaffiga autografer fasttejpade. Rakt över Kalle Svensson och halvbacken från HIF, Åke Jönsson. 
Störande. 
Tid för ett avslöjande;
Autograferna är inte äkta. Avkalkade med karbonpapper. 
En inte helt ovanlig metod bland oss fotbollsgalna gossar på den tiden.

Allt har sitt pris. 
Tre Roy Rogers för Kalle Svensson och en Roy Rogers för Åke Jönsson. 
Min lekkamrat Rickard som satt på det äkta guldet visade affärssinne. 
Hårdvaluta. 
Den med Roy och pållen Trigger avgjorde hela köpet.
Målvakten Kalle Svensson, HIF, var målvaktshjälten alla dagar i veckan. Därav den högre kostnaden för kalka av hans autograf. 
Förlusten av filmstjärnan Roy Rogers gjorde inte så mycket. Jag hade gott om dubbletter. 

Ja, sedan var det bara hem och klippa och klistra in autograferna på landslagets lagbild i Rekordmagasinet. 
Kalle Svensson autograf till vänster på bilden här ovanför är äkta vara, medan den till höger från lagbilden är en förfalskning. Kom till med karbonpapprets hjälp. 
Allt det här kom jag och tänka på tack vare VM-kvalet mot Österrike i kväll. 
När lagen möttes på Praterstadion 1957, vann Österrike med 1-0. Jag lyssnade på Lennart Hyland i ångradion och tummade på mina falska autografer. 
Jag skäms fortfarande över tilltaget. 
Hur det går i kväll? 
Sverige vinner med 2-0. 
För övrigt är det 58-åriga brottet preskriberat. 

Pia Sundhage missade nyckeln till framgång

En av spelarna i det svenska EM-laget är jag speciellt förtjust i, nämligen Kosovare Asllani, 23 år. 
Hon har en underbar teknik. Något av en oslipad diamant som kunde bli den nyckel som låste upp de tyska försvarsspelet. 
I stället fick Asllani tjurrusa framåt tillsammans med Antonia Göransson, Lotta Schelin och den utomordentligt duktiga högeryttern, Josefin Öqvist. Det här upprepades under hela matchen. 
”Framåt”, manade Sundhage och viftade med nävarna. 
Därmed missade Pia Sundhage att använda sig av nyckeln till framgång som kunde gett Sverige ett lag i finalen den 28 juli på Friends Arena. Pia borde använt sig av Asllanis underbara teknik som släpande forward. 
En kvinnornas Gunnar Gren som kunde servera Göransson, Schelin och Öqvist underbara bollar. Genomskärare, smörpassningar (minns också Jonas Thern), som öppnade upp det tyska försvaret. 
I stället kom denna underbara tekniska spelare helt bort och sprang som hon jagade råbockar i ödemarken. Pia Sundhage valde i stället Caroline Seger i servitrisens roll. 
Det gick inte alls. 
Innermittfältaren gjorde ett utmärkt jobb, men sjönk alldeles för lång tillbaka. Hon SKA bara äga mittfältet. 
Här finns också en helt avgörande brist. Caroline Seger äger inte på långa vägar Asllanis tekniska fötter. Det blev alldeles på tok för många chansbollar, för musketörerna längst fram att jaga på. 
Tyvärr Pia Sundhage. 
Du missade använda nyckeln som kunde blivit en Guldnyckel. Därför förlorade Sverige semifinalen mot Tyskland med 1-0. En helt onödig förlust. 
Nu ska jag läsa Mats Olsson krönika i Expressen. Han kråmar sig alltid inför damlaget i fotboll. 
Varför det?