Rapport från Lomma: Många äldres helvete på jorden-1177

 

Sjukvården vill att alltfler håller kontakten med diverse vårdinrättningar via 1177. Det är ett telefonnummer för sjukvårdsrådgivning som du kan ringa dygnet runt, var du än är i landet. Du får prata med en sjuksköterska som hjälper dig att bedöma dina symptom och ger dig råd. 

Så skriver man i informationen. 

Det låter bra. 

Problemet är att det finns så mycket mer om man behärskar tekniken, och ger sig på logga in. Då möts man av ett helt smörgåsbord med sjukvårdsinrättningar, din journal, recept osv i all oändlighet. 

Det är här som många äldre kör i diket. 

De allra flesta har sin lilla mobiltelefon. Den är inte helt lätt att hantera för än äldre person som tex har åldersförändringar på synen. 

Vi är väldigt många som har det. Bara skriva till sjukvården eller den klinik som gäller, kan ställa till ett helvete. Först måste du hantera skriva in vilken klinik. sjukhus det gäller. Sedan fylla i en lång lista med frågor, samt sluta med skriva in vad man söker för. 

Receptröran ska vi inte tala om. Den är inte att leka med som äldre besökare. 

Själv har jag inga problem. Jag äger en fast dator med en 28 tums skärm. Här kan jag se allt tydligt och klart. Lätt att skriva till mina läkare eller sjuksköterskor. Nu har jag en hel del fördelar. 

Jag är en gammal journalist. Tränad att skriva och ta mig fram i de mest krångliga situationer. 

Senast i veckan. 

Skrev en fråga till en av mina läkare klockan 11.10. Han svarade mig klockan 11.22. Lätt och smidigt, men hur många äldre klarar det med nedsatt syn? 

1177 kan vara ett helvete på jorden för många äldre personer. Det skrivs det aldrig om. 

Nu är det gjort. 

Tack för mig.

 

Ansökan om parkeringstillstånd för rörelsehindrade i Lomma kommun är ett helvete

 

Ingen glömmer helvetet med gamla tiders självdeklaration. Det var ett knep och knåp som kunde göra en snubbe galen. Nya tider kom med det digitala systemet. 

Numera lätt om en plätt. 

Kvar i helvetet sitter alla rörelsehindrade som ska söka parkeringstillstånd i Lomma kommun. Här kör vi den gamla valsen, med krav på en nytagen porträttbild hos fotografen. 

Hallå! 

Det är nog minst 15 år sedan den sista fotobutiken slog igen. Bli moderna Lomma kommun. 

Det är en förfärlig massa papper som måste fyllas i för söka tillståndet. 

”Hemskt. Det finns äldre rörelsehindrade som inte orkar med att söka för all röran. Så får det inte gå till,” säger en läkare till mig på Lomma Vårdcentral. Själv brottas hen med sjukintygen till dessa ansökningar. 

Säker går ingen. 

Även om det står att dina problem är bestående. 

Ändå riskerar du få nya högar med papper att fylla in. En totalt galen värld. 

Värre är det ändå för Lommabon, Gertrud, över 90 år fyllda. Hon fick parkeringstillstånd för rörelsehindrade. Utan att ha sökt det alls. 

Dessutom har hon inget körkort. 

Galen värld, var det som sagt var. 

Det är hög tid, att det kommunala funktionshindersrådet vaknar. GodMorgon, säger vi väl då.

 

Krisstämpel på Malmö FF?

 

Fram mot kvällen-söndag-spelar MFF-Varbergs BOIS. Det blir ett litet helvete för alla MFF-supportrar.

Efter klubbens dikeskörning mot Djurgården senast, är det enbart vinst mot Varberg som räknas. Något annat finns inte på kartan.

Det vi supportrar genomlider, så här några timmar före avspark inför en viktig fotbollsmatch är en plåga. Det tär på en stackars sate.

Något vaccin mot sjukan finns inte.
Vi vänder och vrider på laguppställningen. Skäller en stund på tränaren.
Ändrar laguppställningen tusen gånger.

Försvaret har läckt som ett såll.
Svettas.
Ångest.

Hur ska MFF-tränaren, Jon Dahl Tomasson, få fart på OlaToivonen som varit mer än lovligt slö under hela våren.

Varbergs tränare, Joakim Persson, är en luring.

Frågorna staplas på varandra.

Obesvarade.
Allt annat i världen är ointressant.
Det är en dag då coronan kommer tvåa. Till och med slagen av ett par kalsonger.

 

Lommafesten ett helvete för handikappade

För en handikappad person med rullstol, rollator, el-skoter eller kryckkäppar blir Lommafesten en rejäl utmaning. 
För inte säga näst intill omöjlig få uppleva på plats. 
Jag vet för, för jag har testat hela den handikappades arsenalen i folkträngsel: det är ett litet helvete ta sig fram. 
En möjlighet är att ta med sig kikare. Lyssna på musiken från festtältet som placerats intill Lomma Beach. 
Då slipper man all trängsel, stök och bök, och irriterande medborgare som på svenskt vis ska fram allra först. 
Du kan från andra sidan ån uppleva sång och glädje. Känna att du deltar på ditt eget lilla vis när Thomas Di Leva framträder på lördagskvällen eller Gunhild Carling blåser i gång söndag eftermiddag klockan 15.00. 
Naurligtvis dyker det upp ett annat problem. 
Samma helg som Lommafesten snurrar för fullt, arrangeras nämligen stora tävlingar i optimistjolle. Elitserie E-jolle. 
Risken finns att Höjeågatan med omnejd som leder ut till din spaningsplats också är igenkorkad. 
Det stundar hårda bud för handikappade till helgen i Lomma, sanna mina ord. Ja rena rama helvetet. 
Därför stannar jag hemma.

MFF möter Vardar-kris i hjärnkontoret

Det här är egentligen en text till alla er (jo, ni finns) som har noll intresse av sport och fotboll framför allt. 
Ni alla andra (jo, ni är många fler) som har laget i ert hjärta, vet precis vilket helvete vi supportrar genomlider, så här några timmar före avspark inför en viktig fotbollsmatch. Det tär på en stackars sate. 
Vi vänder och vrider på laguppställningen. Skäller en stund på tränaren i nattens vargtimme. Provar namn efter namn. 
Byter. 
Ändrar laguppställningen tusen gånger. 
Svettas. 
Ångest. 
Allt annat i världen är ointressant. 
Det är LAGET som gäller. 
Inte ens Donald Trumps galna twittrande kan rubba den saken. 
Ringer till kompis Leif Georg. En annan fenomenal supporter till klubben (MFF). Vi vänder och vrider ännu några varv tills mobilen kvider. 
Nu är vi två som svettas. 
Skönt. 
Det är kvällens match (kl. 18.00) mot FK Vardar borta i Makedonien som gäller. MFF måste göra mål, för vinna tillställningen. Kval mot många sköna miljoner i Champion League ligger i potten. 
Viktigare än andra världskriget.
Viktigare än Stefan Löfven.
Viktigare än kaffepriset.
Blir hettan för svår? 
Kollar vädret på Balkan. 
Nej, bör gå vägen. Visserligen 28 grader. Nästa vecka är det närmare 40 grader varmt i Makedonien. 
Vilken jävla tur matchen spelas denna veckan. 
Håller Markus Rosenberg efter sin skada? 
Markus Rosenberg.
Det är vår Gud på den risiga planen som består av mycket ogräs. 
Frågorna otaliga. Staplas som vedklabbar i huvudet. 
Nej, just nu är det ett glödhett helvete att vara supporter. 
Till dig som har noll intresse av sportens stressiga värld som kan förvandla en supporter till en darrande geléklump: vet hut!

SVT 60 år: Mina första TV-program-helvete och lycka på samma gång

För att skapa någorlunda balans åt SVT:s 60-års firande, har jag satt in mig som barn i rutan i en 17 tummare. För det var det som gällde 1955. 
Sverige inga TV-sändningar hade, utan jag fick lov följa med Bosse, lekkamraten, hem. Hans föräldrar hade sensationellt nog skaffat sig en TV-apparat. Tidernas underverk bland både vuxna och barn. 
På den tiden fick vi här i Skåne in Danmark som var före Sverige med TV. Orsaken att den socialdemokratiska regeringen med Tage Erlander i spetsen, ansåg TV skulle fördumma befolkningen. (texten fortsätter efter bilden)

Därför såg jag en dansk TV-teater som utspelade sig i en gravkammare. Visst var bilden suddig, men folket rörde på sig i alla fall. Ja, inte liken då, vill säga. 
Jag satt med gapande mun. 
Visst bilden suddig, men det var ju så det skulle vara och se ut på den tiden. 
Ett sagolikt minne. 
Trots jag inte förstod någonting. (texten fortsätter efter bilden)

Några dagar senare den 8 december 1955, var det så tid igen. Hem till kompisen Bosse och landskampen i handboll mellan Danmark-Sverige (15-12). 
Sändes från Köpenhamn. 
TV-bilden naturligtvis suddig och fin. 
En sagolik upplevelse. 
Sport. 
Rörlig sport.
Jag har älskat handboll allt sedan dess. 
Trist bara att Bosses föräldrar drack kaffe med dopp framför TV-apparaten. 
Vi barn fick ingenting. 
Det har jag tagit igen med råge, kan jag lova. (texten fortsätter efter bilden)

1957 var det så tid för oss som bodde i Skåne att få byta ut dansk TV mot svensk. 
Premiär för oss i Skåne.
Det gällde bara få in Sverige, fast vi bodde i Sverige. 
Det snöade som fan. 
Vuxenvärlden skruvade förtvivlat på knapparna. Bankade på apparaten. Skrek åt apparaten. Svor.
Plötsligt hördes ett skrapande brusande ljud. 
Stort jubel i finrummet. 
NU! 
Så dök en suddig Lassie och Elisabeth Taylor upp i snöstormen. 
Bitvis. 
Lite hit och dit och försvann och bitvis igen och igen i all evighet. 
Vi jublade, hoppade och skrek av lycka. 
Sverige på TV, ropade jag ut mot gården på Ellstorp i Malmö. 
Så gick det alltså till när hela Sverige fick svensk TV. 
1957.
Inte 1956.
Detta berättar inte SVT om.

MFF:s sånghäfte-från helvete

När Malmö FF spelade årets första hemmamatch i allsvenskan mot IFK Norrköping (3-1), delades ett sånghäfte gratis ut till publiken före matchen. 
Ingen sjöng något från häftet. 
Jag förstår varför.
Sånghäfte från helvete.
Om Allsång på Skansen delat ut den typen av allsångslåtar till publiken, hade det blivit tyst i TV-rutan. (texten fortsätter efter bilden)

Här ovanför två exempel. 
Rena rysarna.
Gamla tider. 
Melodi; Gute Freunde kan Niemand Trennen. 
Vem kan den låten? 
För inte tala om Pocahontas. 
Så där går det på. 
Häftet är fullt av obegripliga sånger. Helt förståeligt att ingen sjöng något från häftet mot IFK Norrköping. 
Det är MFF-Familjen som står bakom skapelsen. 
Jag gillar initiativet, men då måste man satsa på låtar som människor kan sjunga. Görs ett nytt försök i samband med kvällens match mot GIF Sundsvall? 
Varför inte från, ”Nu ska vi sjunga”, som alla kan. 
Trallala...

Läs inte det här. Helt värdelöst!

Jo, så är det. Jag har tappat lusten. 
Nej, jag lider absolut inte av någon depression. Det har jag aldrig gjort. Jag känner bara ingen glädje alls av att skriva på bloggen eller planera en resa till Amazonas i Brasilien. 
Jag har bara tappat lusten. 
Svårare än så är det faktiskt inte. 
”Skriv inte om det. Då tror folk att du börjat bli dement”, kvider en bekymrad hustru. Egentligen är världen full med saker och skriva om. 
Jag kunde skriva om Ukraina under andra världskriget. 
Folket hälsade Hitler välkommen. Ställde genast upp med en armé på 300 000 man som slogs på nassarnas sida. 
Babij Jar. 
Över 33 000 ukrainska judar mördades utanför Kiev av ukrainska milismän. Minns Olof Palme och Babij Jar och förbannade mördare.

Men jag har tappat lusten. 
”Du kan väl ta en promenad utanför staketet?” 
Hustrun jobbar på vraket. 
I stället går jag ut i Täppan och stirrar paradisbuskens grönska i vitögat. 
”Paradiset förvandlas i går till ett helvete med vinstyrkor upp till 20 m/s”, tänker jag och konstaterar att de spröda unglöven överlevt. Bra gjort när våren kom av sig. 
Och där står jag med en tappad lust och känner mig avlövad. 
Jag går in i köket igen. 
”Ska vi spela Fia”, säger jag till hustrun. 
”Fia?” 
Du som orkade läsa enda hit. 
Tack ska du ha.