Tro nu inte jag hatar
Eurovison Song Contest. Jag var med redan 1958. Alice Babs sjöng,
”Lilla Stjärna”, i Leksands folkdräkt.
Såg Alice Babs sjunga
låten i en bandad version. I vår svart-vita 17 tummare av märket
Metz, om nu någon undrar. En stor upplevelse, med en fladdrande och
grusig bild, men ändå.
En mardröm är den svenska uttagningen
1965. Operasångaren, Ingvar Wixell, tämligen nyskild från
sopranen, Busk Margit Jonsson.
Vad nu det har med saken att göra.
Hur som helst.
Wixell sjöng samtliga sex tävlingslåtar. Minns det
som en mardröm som jag ännu inte riktigt kommit över. Sedan finns
det ytterligare svenska stolpskott som får vila i frid. Ja, sedan
kom då ABBA 1974.
Räddningen.
Därför sitter jag ikväll-lördag-och
tröskar igenom 26 låtar av varierande kvalité. Det blir ett tufft
race. Någonstans framåt midnatt kommer jag känna av en inbäddad
galenskap. Livräddningen blir Petra Mede och Malin Åkerman.
Maken till bättre programledare finns inte. Jag är väldigt
imponerad av hur Petra och Malin rattar kalaset.
Sedan har vi då
själva produktionen som är av världsklass. Lyfter på hatten för
SVT.
Krig och elände, lämnar jag åt sitt öde. Jag har fullt upp
med hålla reda på 26 tävlingsbidrag. För inte tala om min egen
galenskap hemma i TV-soffan.
Ack ja, ge mig en kopp kaffe.
FOTNOT. Joost Klein, Nederländerna, diskas. Kom precis. Är det endast 25 kvar i tävlingsfältet. Det räcker mer än väl.
1 kommentar:
Eurovisionfestival? Där musiken är det man minst kommer att minnas.
Skicka en kommentar