Får man leva ett
hyfsat långt liv passerar många människor ens revy.
Vissa fastnar
för evigt.
Andra blir till en kort parentes. Lämnar inte det minsta
spår efter sig.
Vissa kändisar som jag träffat i mitt yrke som
journalist stannat kvar. Enbart för de gjort avtryck på scen,
heller trevliga privat som Lasse Berghagen, saligen i åminnelse.
Visst har man även mött skitstövlar.
Det hör till.
En som jag
aldrig glömmer var ingen kändis alls. Han var en helt vanlig men
ovanlig medmänniska som ofta satt i mitt barndomskök och
kedjerökte.
Satt han inte där satt han hemma i sitt eget kök och
kedjerökte. Alltid propert klädd i en grå kostym, hatt och en
svart slips. Lång-och pekfingret nikotingula.
Jobbade som växlare på
SJ.
Vi var släkt på något vis.
Prata var inte hans likör.
Han
satt tyst och kedjerökte.
Bill hette märket.
Tuff cigarett.
Hans liv en gåta.
En dag satt han inte
längre i vårat kök.
Mr Nobody var död.
Min mamma berättade det.
Rakt på sak.
”Han är död. Rökte ihjäl sig. Bill tog hans liv.”
Plötsligt var
köksstolen tom.
Det kändes konstigt.
Mannen hade bokstavligen gått
upp i rök. Mamma behövde inte ens längre vädra ut all rök från
köket. Jag hörde aldrig talas om någon begravning.
Mannen som satt
och kedjerökte i mitt barndomshem kanske brann upp. Blev till egen
aska.
Tja, vem vet.
Så kan
också ett liv sluta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar