När Malmö FF-Elfsborg möttes i går på Swedbank Stadion, bröt jag fördämningen med att skriva en blodig historia.
Stormatchen på planen blev min egen waranmatch på läktaren. En ruggig upplevelse mitt i publikhavet. Så här gick det till.
Matchen hade pågått ett par minuter, när jag kände något vattnigt som rann ur vänster näsborre. Torkade försiktigt med handflatan och såg det var blod.
Sedan. Kom. Det. Blodet.
Som en öppen kran.
Mina bänkgrannar kom med papperstussar som snabbt fylldes med blod. Läget var, minst sagt, krisartat. Stora blodiga droppar landade på betong golvet. Det var ett läge, där man lätt kunde förblöda.
Nu gällde det ta sig hem, så fort som möjligt.
För hemma hade jag en viss form av hjälpmedel i form av blodstoppade vadd, is m m.
Vännen Tobias rusade till toaletten och rev åt sig en halv rulle toapapper.
Vaktpersonal ville kalla på sjukvårdare.
Polisen som först trodde jag var en nerblodad huligan mötte upp utanför arenan.
Jag sa:
”En waranblödning. Måste hem snabbt.”
Polisen klappade faktiskt om mig av medkänsla.
Fint.
Detta blodförtunnande läkemedel som jag tuggat i mig i drivor sedan 2004, tar livet av några 100 svenskar varje år.
Ett kärl spricker lätt som en plätt. Bara så där. Helt plötsligt. Inga förvarningar alls.
Har man otur typ en hjärnblödning, kan mycket väl föreställningen släckas ner.
Jag har haft tur.
Jag har bara fått knallrött, öga, hiskeliga blåmärken (bilden här ovanför) och fasansfulla näsblödningar som mellan varven skickat mig till akuten.
Hustrun som var med på matchen körde mig hem. Det blev en färd som påminde om Steve MacQueens i filmen Bullitt.
Hustrun-denna pärla-dränkte mig till slut med is och nässprej och blodstoppande vadd. Blodbadet från näsan stoppades upp.
Lyckliga jag.
Jag gick segrande ur waranmatchen och MFF slog Elfsborg med 2-1. Allt slutade således på bästa sätt.
Det lär dröja innan jag vågar sätta mig i ett publikhav igen.
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar