Axel

I dag hade jag tänkt skriva om rakhyvelns spännande utveckling som snart nog matchar mobiltelefonen. Av en ren händelse upptäckte jag att Axel hade namnsdag. 
Jag har alltså namnsdag den 16 juni. En dag jag alltid brukar glömma bort, för jag bär nämligen det fina dopnamnet Carl-Axel. 
Inte med K utan med C. Väldigt viktigt. Känns mer som ViktigPetter.
Hur blev det då enbart Calle kvar? 
Redan när jag var barn kallade alla mig för Calle. När jag blev stor och blev journalist, skrev jag först under mitt dopnamn.
 

En vacker sommardag 1971, sa min kollega, Christer Tovesson (bilden), redigerare på Arbetet i Göteborg: 
”Carl-Axel Rockbäck är långt som ett ösregn. Skriv Calle i stället. Det säger alla ändå. Calle Rockbäck. Slagkraftigare och kortare”. 
Så fick det bli. 
Än i denna dag. 
Tack Christer, en hyvens man och god kollega. 
Efter 40 år har vi åter börjat umgås. 
På Facebook. 
I stället blev det så att jag glömde helt bort Axel. 
Därför firar jag Axel med inledningen av Esaias Tegnér (1782-1846) dikt, ”Axel”. 
Grattis! Alla Axlar. 
"Den gamla tiden är mig kär, 
den gamla karolinska tiden, 
ty glad han var som samvetsfriden 
och modig såsom segren är". 

FOTNOT: Diktaren skrev faktiskt segren, så det så.