Fyllefest i radion!

Det var på den tiden Sveriges Radio var en helig ko. Det var finare än fint att jobba med radio. Helst borde du ha en tjusig akademisk bildning i bagaget och språkligt tala fiiint. 
Men så kom Lokalradion 1977. 
Alla givna mallar raserades. 
Så fick lyssnarna mig som programledare. 
Det blev ett jävla liv. 
Jo, det är jag som sitter på bilden med ugglor till glasögon. Moderiktigt för 35 år sedan. 
På den tiden rasade debatten. Visst kunde man ta sig några snapsar och köra bil. 
Det var hög tid att testa den magiska gränsen som på den tiden var 0,5 promille. 
Hur många snapsar kunde man verkligen ta? 
Jag kallade in en testpanel, för att supa i direktsändning. Polis fanns på plats för att sköta en sprillans ny alkometer, i stället för den, minst sagt, osäkra ballongen folk fått blåsa i.(texten fortsätter efter bilden)

”Bordet i radiostudion stod framdukat när vi kom. Menyn synnerligen enkel: starköl, vin och brännvin”, skriver Expressens reporter, Tomas Rubin. 
Poängen (1) var att bevisa att alkohol och bilkörning inte hör ihop. Poängen (2) låt bli kröken när du ska köra bil. 
Det blev ett småmysigt program med blandad god musik. Min testpanel lagom runda under fötterna. 
Nästa dag kom löpsedlarna: 
”FYLLEFEST I RADION”! 
Det var då det blev ett jävla liv. 
Jag hade slaktat den heliga kossan Sveriges Radio. 
Höga fiiina chefer från Stockholm kom farande, svårt upprörda. 
Rödbrusiga. 
Fast allt lugnade ner sig tämligen omgående. Programmet hade varit informativt och bra. Ett viktigt inlägg i debatten om alkohol och bilkörning. 
För det visade sig, att det alls inte gick och köra bil med några snapsar innanför västen. 
Så gick det till, när det skrevs radiohistoria för 35 år sedan. 
En annan gång ska jag berätta om järngänget på radion som också var med och skrev radiohistoria. 
En historia som i dag är helt bortglömd. De fristående lokalradiostationerna slaktades nämligen med tiden. 
Vi fick reklamradio i stället. 
Amen.