Fixerad av akuten i Lund

Det är jag på bilden. Mitt huvud är fixerat med en akutkrage på akuten, Lunds Universitetssjukhus. 
Nej, detta är ingen annorlunda form av undersökande journalistik. Det är i allra högsta grad blodigt allvar. Det kunde gått käpp rätt åt skogen för mig. 
Låt oss ta det från början. 
Det började i måndags kväll vid halv sju tiden.

Det här är taket i ambulansen. 
Jag har slagit bakhuvudet hårt i en stentrappa i en fastighet på Slättängsområdet i Lomma. En ren olyckshändelse. 
Jag trasslade in mig i kryckorna och stöp. Ramlade i min fulla längd baklänges. Blod och jag tuppade av. 
Ambulans. 
Fantastisk ambulanspersonal. Hela jag gicks igenom, bl a direktkontakt med hjärtat på Lunds Universitetssjukhus. 
Mycket mer minns jag inte.

Rullas in i den hårt belastade akuten i Lund. Gräddfil. Ingen väntetid här inte. Bråttom. Jag ett levande olycksfall, rakt in i den hårt kritiserade svenska sjukhusvården. Det var inget jag låg och tänkte på. 
Absolut inte.

Överlämning. 
Och full fart på sköterskor och läkare. 
Det togs prover. Frågor ställdes. Bakhuvudet med en handbollsliknande stor bula undersöktes omsorgsfullt. Personalen makalös omtänksam. 
Jag var fortfarande i en egendomlig dimma.

Huvudet fixerades med en akutkrage som mer hörde hemma i Henrik VIII (1491-1547) tortyrkammare. 
Misstankar om en kraftig inre blödning i hjärnan i kombination med eventuell nack-och kotskada osv. 
Kunde vara hur allvarligt som helst. 
Var för tagen, för att oroa mig. 
Litade på personalen.

Pust, pust. Rullas vidare till röntgen för s k CT-skalle. 
Lysrör i taket.
Började bli med på banan igen. Vansinnig huvudvärk. Den hemska kragen tryckte också illa på jättebulan i huvudet. 
Fick Alvedon. Intravenöst. 
Tackade nej till tuffare smärtlindringsmediciner.

Det här är Fredrik. Min akutläkare som tog emot mig och pysslade om mig på allra bästa sätt. En läkare med stor empati. Dessutom en blivande expert på blödningar. Doktorand. Perfekt. Jag hade tur, t o m dubbeltur. 
Fredrik berättade att röntgen såg bra ut. Allt OK.
”Du ska bara plåstras om. Sedan får du åka hem". 
Hjärnskakning. Vila är vad som gäller. Trist nog orkar inte Fredrik längre med Region Skåne och politikerna. 
Han ska sluta. 
Skäms förbannade politiker.

En omplåstrad Rockbäck. 
Tack för kanonvård, Fredrik och alla andra som hjälpte mig på akuten i Lund. Jag var hemma igen, straxt före midnatt. Omtumlad och mör, men vid liv. 
Visst kunde doktorn komma. 
Rekordsnabbt.

PS: Detta är det jobbigaste blogginlägg jag någonsin lagt ut. Jag är så trött och koncentrationen fladdrar som ett rö för vinden. Nu vila.DS.