Här ligger jag och faller mellan stolarna i sjukvården

Jo, det är jag som ligger där i sjukhussängen. Nyopererad. Kateter. Pisspåsen längst ner överfull. Vilar mig i form, så att säga. I bilden som är några år gammal, har jag fällt in en textremsa. Sydsvenskans Martina Glimberg, har nämligen en intressant intervju i dag med den blivande regiondirektören, Jonas Rastad. Jag gillar vad jag läser. Därför har jag struket under med rött. Martina har inte intervjuat någon patient, så då gör jag det. Mig själv. Få har nämligen den enorma erfarenheten av svensk sjukvård som jag har. Jag är, håll i er nu, inne på mitt sjunde decennium! Min enorma sjukhusresa började 1951. 61 år sedan! Jag är i dag patient på följande specialistavdelningar på Lunds Universitetssjukhus: neurologen, njurmedicin, hjärtat, lungan, ortopeden osv osv. Min sjukjournal är lika stor som Babels Torn. Men jag lever. Trots allt.

Jonas Rastad har nämligen helt rätt, när han betonar att specialistläkarna är alldeles för inriktade på sitt område. De har skygglappar. Ingen har koll på HELHETEN. Man far runt som en förvirrad molekyl på specialistklinikerna. Det finns läkare som sagt det rakt i ansiktet till mig: ”Det är inte mitt bord. Du får tala med den som sköter just den åkomman”. Just nu befinner jag mig mitt inne i en karusell mellan hjärt-,lung-och allergi mottagningen. Vi är tusentals svenska patienter som fallit-och faller-mellan de berömda stolarna. Hur många har redan avlidet? Herre min Skapare, vad jag längtar efter HELHETEN. Att alla ens sjuka trådar knyts samman. Jag har saknat det i årtionden. Om drygt två veckor ska jag till njurmedicinen. Där har jag en kanonläkare som visat gryende intresse för helheten. Honom ska jag tala med. När överläkaren, Evita Zoucas, uttalar sig i Sydsvenskan som talesperson för specialistläkarnas yrkesförening med orden, ”Så arbetar vi redan”, är det ett kvalificerat skitsnack. Det har i alla fall inte vi patienter märkt något av. Heja Jonas Rastad! Stå på dig.