Brevet från "Lillan"

Nobelpriset i litteratur i all ära (Grattis! i alla fall till kinesen Mo Yan). Camilla Henemarks nuppabok eller den clownaktiga säkerheten kring de svenska kärnkraftverken, men inget har berört mig så som Karins brev till Elfsborgs kansli i Borås. Hon skriver kärleksfullt om sin farfar, fotbollslegenden Lennart Samuelsson, som är döende i cancer och lider av svår alzheimer. Kära vänner, det handlar ett liv i slutfasen.

Lennart Samuelsson (f 1924) var en hårdför back i Elfsborg som inte släppte ”någon jävel över bron”, om Herrskapet förstår vad jag menar. Men så kom han också med i världslaget efter VM i Brasilien 1950, där Sverige tog brons. På bilderna ser ni Lennart som nr två från vänster, längst ner. Lennart spelade 36 landskamper. Efter sin aktiva tid i Elfsborg tog han upp Brage till allsvenskan som tränare 1965. För några dagar sedan damp det ner ett brev på Elfsborgs kansli i Borås. Barnbarnet Karin skriver om sin farfar. Jag bjuder mer än gärna på inledningen.

”Kära Elfsborg! Min största förebild och själsfrände i livet, ligger döende i cancer och alzheimers. Det är mannen som bär på det största hjärta och den mest fantastiska personligheten; min älskade farfar. Jag har just spenderat några dagar vid hans sida. Det var dagar då jag de flesta timmar inte kunde överbevisa honom om vem varken han eller jag var. Bara visa honom med ord och omsorg att jag oavsett, var någon som älskade honom till det oändliga. Men det var också de mest värdefulla och oförglömliga stunder då han plötsligt kände igen sitt barnbarn, sin "Ebbaredsunge". De gångerna vi såg på varandra och vi båda brast i gråt av lycka och saknad. Som om vi varje gång möttes på nytt efter en lång resa. Det enda vi lyckades hinna få fram mellan tårarna var: Jag är här, jag älskar dig, om du bara visste vad du betyder! Varje sånt ögonblick vi fick, var värt dagar att vänta på”! Hela brevet från ”Lillan” till sin älskade farfar, kan ni läsa på Elfsborgs hemsida. Klicka HÄR! FOTNOT: Tack till Tommie Gustavsson för tipset.