Doppa

Alla ni som nått en respektabel ålder som ett gammalt fint årgångsvin, vet hur det är. Även om skallen hänger med, så tackar ditt en gång i tiden så vackra tandgarnityr för sig. Då blir det till doppa. Nu är det så att jag har en diger erfarenhet av att doppa. När jag var barn och bodde i staden med sina avgaser, var det inte fint att doppa. Bodde du på landet var det däremot fritt fram. Jag tillbringade mycket av min tid på landet i norra Uppland. Där doppade alla allt. Gamla som unga. Kaffe med dopp. Det var ett jävla doppande. Köpebröd som hembakat. Vetebröd eller kakor åkte ner i kaffekoppen eller chokladmuggen. Det var inget snack om saken. Friska-eller risiga tänder. Lösgaddar. Spelade ingen som helst roll. Doppa, var det som gällde.

Jag fick med andra ord en grundlig skolning. Snabbt lärde man sig att bästa doppbrödet var Skogaholmslimpa. Det hade och har en överlägsen sugkoefficient. Alltså själva lyftkraften att suga upp vätskan. Ett dopp med en skogaholmsmacka och halva kaffekoppens innehåll rök all världens väg. Det var alltså det fina brödets lyftkraft som jobbade. Sög upp. Sedan blev det på mode med tunga tyska eller danska rågbröd. Totalt värdelöst att doppa. De kunde få ligga till sig timmar i koppen. Det hände ingenting. Total avsaknad av alla former av lyftkraft. Sugkoefficienten lika med noll. Det här, Gott Folk, är väldigt värdefulla kunskaper när nu ens tänder tackar för sig. Just nu har jag elva (11) färre gaddar i truten. Uträkning på G. Heja Skogaholmslimpan!