Storyteller

År 2011 rinner i väg. Snart sköljer medias årskrönikor över oss. Själv har jag bidraget med 367 historier här på bloggen. Du läser nu nummer 368.
Jag gillar berätta historier. I skriftlig form. Helst bildsatta som en mosaikplatta. Storyteller som det också heter på amerikanska.
Många historier blir aldrig berättade, som den här:

”Det var en dag i november. Tror det var i början av månaden när Vendela hade namnsdag. Telefonens signal är som en liten kyrkklocka.
-Hallå, ja...
-Är det Calle Rockbäck?
-Ja.
-Ja, hej...
Rösten låter lätt stressad. Tillhör en mansperson i 35-40-års åldern. Möjligen sitter han i en bil. Mannen presenterar sig som chef för lokaltidningen som i Lomma byter huvud till Lommabladet. I Kävlinge till Kävlingebladet och så där fortsätter det. Ort efter ort över stora delar av landet.
-Det är väl du som skriver en populär blogg?
-Ja, populär och populär, svarar jag blygt som normalt inte alls är speciellt blyg.
-Jag borde ha ringt dig för länge sedan.
-Jaha.
-Men du vet hur det är.
-Ja.
Samtalet hackar, än hit och än dit. Jag förstår att han aldrig har läst min blogg. Det är någon som tipsat honom. Det hörs tydligt. Han svamlar på. Fram och tillbaka. Den här manspersonen har egentligen ingen aning om vem jag är.
-Det hade varit trevligt om vi kunde inleda någon form av samarbete, fortsätter han.
Samarbete? Tydligen vill han att jag ska börja skriva i Lommabladet. Vad då? Kåserier?
Tänker jag.
-Du är välkommen hem till mig, säger jag till slut för att nu säga någonting.
-Nja, kan inte jag få bjuda dig på lunch ute på golfrestaurangen?
Lunch? Det är många år sedan någon var så schangtil, att man blev bjuden på lunch.
-Ja, varför inte, lyder mitt svar.
-Förresten. Vad lever du på?
Jag blir paff. Vad jag lever på?
-Jag är en glad folkpensionär. Fyllde 65 år i somras.
Det blir tyst, några andetag, för en stund. Folkpensionär? Tankar är till för att läsas. Även på telefon.
-Du kan väl maila mig, så får jag din mailadress. Jag mailar tillbaka, dag och tid för lunchen.
-Ok.
-Hej då.
Klick.
Ett kort auf wiedersehen från den allt mer stressade mannen som har minst 25 år kvar till pensionen.
Jag har inte hört av honom sedan dess. Visserligen är jag pensionär, men har, förhoppningsvis, minnet i någorlunda behåll. Därför kan jag berätta om den här historien som annars aldrig blivit berättad. Det har också börjat regna ute”.