Vi är nog rätt många svenskar som känner oss förvirrade över thailändarna raseri i dessa dagar. Det går inte en dag utan nya blodiga rapporter från Thailand-leendets land.Rödskjortornas kamp för att få den landsflyktade, Thaksin Shinawatra, tillbaka som landets ledare kan sluta i ett blodigt inbördeskrig.
UD avråder oss att resa till Bangkok.
Hur kunde det bli så här?
Ja, det kan man verkligen fråga sig. Jordkokorna ryker och folk dödas. Raseriet är ofattbart. Thailändarna som vi lärt känna med ett ständigt leende, mjuka, behagliga, vänliga och hjälpsamma?Nu är själva fan lös.
Jag minns en gång i mitten av 1990-talet, när vi blivit dubbelbokade på ett lyxhotell i Hua Hin som då var ett litet fiskesamhälle på G.
Personalen bugade sig till tåhättorna och visste inte till sig hur de skulle kompensera oss. Det slutade med att vi fick kronprinsen Vajiralongkorns kärleksnästa, högst upp i toppen av det maffiga hotellet. Det var en svit som hette duga.
Vi tackade och tog emot.
Av bara farten bjöds vi också på en svindlade utfärd till bron över floden Kwai. Det kändes nästan för mycket för en dubbelbokning, men OK.Överallt där jag drog fram möttes jag av svalkande leenden. Någon brottslighet fanns inte. Sa man i alla fall. Det närmaste jag var från att få halsen avskuren, inträffade efter ett besök i en liten rakstuga i bambu. Det var inget illa menat. Jag överlevde rödflammig med plåstrad hals och ansikte.
Thailand kallas för det leende landet. Den som satte det på kartan var kompositören Franz Lehár (1870-1948). Han skrev 1929 en opera som hette just så.
Jag tycker vi lyssnar på den och försjunker i ett stämningsläge som passar in på dagens situation i Thailand:
Fotnot: Bildmaterialet är egna, hämtade från Big Picture mfl.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar