Det höststädades i förrådet. Bland masker av Batman och Hulken-minnen från barnen-tittade krösusen, Joakim von Anka från Ankeborg, nyfiket fram på mig.
Hela jag gungade till, för en kort stund.
Jag tog masken, vände och vred på den.
Tankar.
Skam.
Minnet av ett gigantiskt journalistiskt haveri trängde på.
Så här var det.
I slutet av 1980-talet, fick jag den lysande idén skriva en reportageserie om dåtidens superstars inom näringslivet. De riktigt tunga "grabbarna".
På redaktionen jublades det åt det djärva uppslaget. Själva slutklämmen skulle bli en rolig och en ytterst ovanlig bild av vårt möte.
Dessa toppchefer inom det svenska näringslivet med herrgårdar i Sörmland, skulle ta på sig en mask av Joakim von Anka.
Ett vågat projekt. Visst, men bågen måste spännas i bland. Snabbt köptes en mask på Buttericks. Joakim von Anka i hamn, så långt allt väl, vill säga.
Jag siktade alltså högt.
Snart satt jag hos självaste hövdingen för Electrolux-koncernen, Hans Werthén (1919-2000), i hans tjänsterum i Stockholm. En mycket varm och inbjudande person, med ett lurigt leende på sina läppar.
Tjänsterummet stort som en normal fyrarumslägenhet. Skönt möblerat. Fullt med minnen på väggarna. Bilder på familjen på det blankpolerades skrivbordet.
Jag sköt av mitt batteri med frågor. Mannen som förvandlat vitvaruföretaget, Electrolux till en storkoncern, svarade snällt med sin karakteristiska stämma.
Hans Werthén sinne för humor vida känt. Berömd för sina kvicka uttalanden som den här:
Golf är en primitiv form av jordbruk.
I min reporterväska väska tryckte masken av Joakim von Anka. Jag närmade mig den avgörande punkten för hela idén av vårt möte.
Bilden.
Skulle jag våga be honom ta på sig masken?
Jag fattade mod.
Slet upp masken av Joakim von Anka.
Hans Werthéns leende stelnade.
Tiden stannade.
Våra blickar sökte sig till tavlan av Matterhorn, ett 4 478 m högt berget som bergsbestigaren Werthén besegrat en gång tidigare i sitt liv.
Matterhorn ligger cirka åtta kilometer sydväst om Zermatt i den schweiziska kantonen Valais. En bedrift att bestiga.
Jag kan väl säga så här.
Det blev till ett journalistiskt haveri.
Nu stod jag många år senare i mitt förråd och skämdes.
"Vad är det," undrade hustrun.
"Nä, inget speciellt, men det var en roligt mask, det var det..."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar