fredag 25 december 2015

Min karriär som hembrännare

Under 1970-talet exploderade hembränneriet i Sverige som aldrig förr. Det puttrade hemtrevligt i många röda stugor med vita knutar. 
Fler våghalsar än vad som gick att räkna, byggde egna hembränningsapparater. Resultatet blev ofta som dricka kattpiss.  Ja, som det nu kan tänkas smaka.
Finkeldoften låg tät över Sverige.
Ännu fler valde den snällare varianten. 
Brygga eget vin. 
Allt provades: från maskrosor, äpplen, julbordets fikon samt tusen andra-kända, okända-frukter och bär. 
Det smakade inte mycket bättre är den dåliga spriten. 
Surt sa räven om rönnbären. 
I Bohuslän satte fiskarna en-tum-två-tum. Gäst och vatten i en hink. Fick jäsa över alla bredder. 
Smakade som döden själv. 
Folk svalde skiten. 
Nådde målet. 
Blev kanonpackade. 
Själv fick jag en julklappsbok om att brygga eget öl. Betyget i kemi borde räcka långt. Helt lagligt, dessutom. 
Jag körde igenom ett recept. 
Fyllde dåtidens back med 24 ölflaskor. 
Kork på. 
Ställde backen för en jämn och fin jäsning hemma i svärmors svala källare. 
Tiden gick. 
Backen med den skummande ölen glömdes bort. 
Så en kväll satt svärmor och tittade på Rapport. Det var något om skjutningar mellan katoliker och protestanter på Nordirland. 
Plötsligt brände det av 24 skott i snabb följd under svärmors fötter. Saluten från källaren höll på skrämma livet ur världens bästa svärmor. Hon stammade om den, "förskräckliga upplevelsen", i flera år.
Ölsörjan var det bara till att hälla ut. 
Flaskorna höll, i alla fall. 
Jäsningen naturligtvis formidabel. Inte helt fel med källaren.
Nej, då var det roligare denna julaftonen. 
Ett av barnbarnen fick inte en spik genom foten, utan genom pekfingret. 
FOTNOT. Illustration. Ölboken på  löpsedeln är en annan bok, än den jag sprängde i luften. 
Skicka en kommentar