skip to main |
skip to sidebar
Det är bråda tider för oss sportnördar. På TV är det skidor på längden och tvären. I kväll dessutom en smällkaramell när Milan med Zlatan mitt i Melodifestivalen möter Juventus. Och så då nationens blå band, Vasaloppet.
Tid att bromsa tiden.
1953 gav Mora-Nisse med 9 Vasaloppssegrar ut sina memoarer ”I vita spår”, i dag en klassiker. Jag lät bloggens kulturambassadör, Bo-Göran, BG kallad, recensera boken 57 år senare. Han är en riktig boknörd. Poängen är också att BG är lika ointresserad av sport som mitt intresse glöder av upphetsning.
Bara det att han en gång klippte sin gräsmatta mitt under en VM-final i fotboll. Jag har ännu inte hämtat mig. 
”Calle får tro vad han vill, men Mora-Nisse var faktiskt min ungdoms hjälte! Skall också erkännas att jag i 12-13- årsåldern var på semesterresa i Dalarna med föräldrarna och då tvingade min far att köra förbi Mora-Nisses sportbutik. Nej hjälten vara inte inne, men jag köpte en liten kniv som minne.
Det är länge sedan och sedan dess har allt mitt intresse för sport så gott som totalt slocknat. Boken då, visst var den spännande på många sätt. Roligt att läsa om hur Mora-Nisse tränade och genomförde sina skidlopp. Tyvärr fick man inte riktigt klart för sig genom boken hur stor Mora-Nisse egentligen var – troligtvis beroende på en viss blygsamhet från författarens sida såklart.
För mig var boken en bekräftelse på, att det var bättre förr när det gäller sport. Då var det ingen som fuskade eller dopade sig på alla möjliga och omöjliga sätt. Då fanns inte dagens enorma medieutbud, där självutnämnda ”experter” analyserar sönder allt intresse.
För att inte tala om all den tid sportsändningarna stjäler från oss vanliga människor.
Är då boken värd att läsa idag?
Nja kanske för en sportnörd som tex Calle Rockbäck som vill ha en nostalgitripp - men tyvärr - med dåtidens uppstyltade svenska och alla pekpinnar om gott uppförande som Mora-Nisse sprider omkring sig i boken, så blir den till slut ändå rätt tråkig.
Bo-Göran”
Det går inte en dag, utan massmedia efterlyser vårtecken. Egentligen räcker det med att fråga en pollenallergiker. Vi vet nämligen. Våra näsor är lika känsliga som en stradivariusfiol är för fukt.
Nu kan jag emellertid kungöra följande:
Våren kom i veckan till Lomma. Det är ovanligt sent. Jag brukar normalt känna vårens första reaktion av hassel den 10-15 januari, men alltså inte i år.
-Ja, så är det faktiskt. Hasseln är först ut, men i år är våren väldigt sen, säger min allergiläkare på Universitetssjukhuset i Lund till mig.
Pollen från hassel är alltså först med att rulla in i alla pollenallergikers näsor. Jag har denna vecka levererat ett antal premiär nysningar. Kraftiga saker, som får folk i Sidney, Australien, att vända sig om. Jag börjar nu också känna av en lättare klåda i ögonen.
Gott folk!
Våren är här. I alla fall i Lomma.
1,6 miljoner pollenallergiker i Sverige kan börja förbereda sig på en ny besvärlig vår i varierad form. Vissa får det lindrigare än andra. Jag får utan tung medicinering ett helvete. Det finns ingen som kan spå om det blir en lindrig eller fobbig pollensäsong. Inget vet. Den som påstår något annat ljuger.
-Nej, det går inte och säga hur det blir i år. Vi får vänta och se, fortsätter min allergiläkare.
Först ut hassel, sedan rullar det på med alla andra lövträd som spricker ut under april/maj. För min egen del toppas attacken med björkpollen i maj månad. Tack och lov har jag då i god tid satt in mitt batteri med mediciner.
Jag är glad över att de finns. Annars hade bloggen försvunnit i ett moln av pollen. Växternas kärleksliv förvandlar nämligen den sturskaste, till en snörvlande, nysande, rödögd och kliande stackare. Man blir till en ömklig umgängesfigur.
Även i Australien är man glada över allergimedicinen. Där finns nämligen också lövträd. Björkar. De släpper pollen när vi har höst.
Då har jag nyst färdigt.
Skönt.
Advokatparet, Lena Ebervall och Per E Samuelson, ägnade två år av sina liv för att gräva fram en svajig svensk demokrati i form av maktmissbruk, mygel, förräderi, förtryck, utpressning, rättsröta och i toppen det homosexuella förhållandet mellan Gustav V och Kurt Haijby. Slutprodukten blev boken, ”Ers Majestäts olycklige Kurt” (Piratförlaget), en riktig bladvändare.
Nästa steg ansågs givet. Här fanns en fet filmsuccé. Dessutom. Mitt framför näsan på landets filmproducenter.
Hur det gått?
Inte alls.
Det har inte ens blivit en tummetott. De begåvade filmskaparna lyser med sin frånvaro. Det är som man tycker att det svenska kungahuset har nog med alla kaffeflickor.
Efter det att författarparet läst mitt tidigare blogginlägg (scrolla en bit ner), mailar Per E Samuelson följande till mig:
”Vi säger som du: Ingen djävel vågar göra filmen! Man tar hänsyn till hovet, enligt min mening. Några har varit och ryckt men inget har genomförts ännu.”
Det är ord och inga visor. Jag håller helt med, Lena Ebervall och Per E Samuelson, så illa ställt är det faktiskt.
Alltså att ingen djävel inom filmbranschen vågar förvandla den heta boken till film. Hänsynen till det svenska hovet är påtaglig. De begåvade filmskaparna går som en kaffeflicka med små nätta tåspetsar kring den heta gröten.
Det är så sant som det är sagt.
Färden skulle gå till Halmstad. Där den skulle plockas upp på Sopranvägen av stadens svar på Yul Brynner, Lennart Eriksson.
Fast marschen mot stjärnorna är högst vansklig. Mitt kära musikinstrument har stått och dammat i garderoben i 45-50 år.
-Kör försiktigt, fortsatte jag.
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
Inlägg
