Familjen ”världsomseglare” kliver i land i Lomma

Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för familjen Thornblad. För nu köra en travestering på Neil Armstrong berömda ord, då han som första människa steg i land på månen i juli 1969. 
Drygt 51 år senare steg mamma Linnéa i land nedanför biblioteket i Lomma med sin ena dotter i famnen. 
En sanslös äventyrlig resa över de sju haven i mer än två år, markerade familjens slut med mammans vänstra sko på svenska bräder. 
Pappa Anders övervakade familjens historiska landsteg. Vilket framgår tydlig av bilden här ovanför. (texten fortsätter efter bilden)

Men innan dess blev det till att halsa champagne, få applåder och hurrarop över bragden. Lommborna mötte upp mangrant i det strålande sommarvädret. Det här var också dagen, då hålla avstånd blev till ett minne blott. 
Alla ville få se en glimt av familjen Thornblad. 
Så hurrade vi lite till. 
Kramades som vi inte skulle göra. 
Alla fördämningar om avstånd brast. 
Släkt och vänner verkade inte få nog av familjen ”världsomseglare”. 
En sådan här strålande dag tittade vi bort på kvinnan som förvirrat sig in i röran med en badring. 
Den gula badringen hörde på sitt sätt, hemma i välkomsthälsningarna av äventyrliga sjöfarare. 
Så kramade vi lite till. 
Med hund och allt.
Välkomna hem, familjen Thornblad. 

”Hoppas ni mår bra-vi mår toppen”

Idag bestämde jag mig för lite semester. 
Ut och se världen. 
Äventyr. 
Främmande mat. 
Spännande öl. 
Konstiga språk. 
Att resa är att dö en smula, heter det som bekant. 
Jag valde åka hem. 
Därmed blev jag klimatsmart: inget flyg med skadliga utsläpp av koldioxid vid förbränningen eller bil med gifter som dödar ringblommorna. Det är nästan så jag hör Greta Thunberg applådera i fjärran. 
Tåget går bort. Ingen vet var-när-hur de går. 
Hemma har jag också min säng som visserligen börjar fjädra, men än så länge håller samman Rockbäck. 
Hemma har jag också några tusen TV-kanaler, känns det som. Jag kan se skidor på längden och tvären och med gevär i spåren. Det är klart mer spännande, än sitta vid en kvalmig förorenad pool på Kanarieöarna. 
Dessutom. 
Mer skum på ölen i mitt kök, än en kinesisk öl i Shanghai. Jag vet. För jag har allt druckit kinesisk öl i Shanghai, så det så. 
En annan sak som underlättar om man väljer att semestra hemma. Man tillverkar sitt eget vykort. 
Öl, naturligtvis.
För inte tala om köksstolen som sticker fram.
Känsla av ett hem.
Vin går också bra. 
Har ni tänkt på det?
Alla skickar bilder med öl eller vin från sin semester. Precis som vi inte skulle begripa, att det också krökas hårt under ledigheten.
Skriver i rubriken som vi alltid gjort från främmande länder: ”Hoppas ni mår bra-vi mår toppen”. 
Lägger ut hela rasket på bloggen samt delar det på Facebook. Då vet snart alla att jag har semester hemma. 
Si på fan-så slapp jag Postnord också.

”Farväl min älskade rullstol”

Älskling betyder det franska ordet, bien-aimée. 
Jag tycker nämligen det är vackert kalla en rullstol för just älskling. På franska extra vackert. 
Läs och förstå. 
När du råkar ut för en allvarlig sjukdom eller som i mitt fall en svår olycka och ditt liv landar i en rullstol, då blir rullstolen en egendomlig kärlekshistoria. 
Först en form av hatkärlek, sedan en allt mer värmande relation. Du inser att utan stolen är livet kört. 
Ta då snabbt åt dig din nya kärlek (tips). 
Jag har haft en och annan rullstol i mitt liv. Under 1980-talet fräste jag omkring över ett år i en rullstol. Det gick det med. 
Nu senast våren 2014 ställde Lommas Hemsjukvård upp med pukor och trumpeter. En makalös service mötte mig när jag skör på livets tunna tråd, återvände hem med en sjuktransport efter veckor på sjukhuset. 
Allt, precis allt, var väl förberett med otaliga hjälpmedel till noll kostnad i hemmet. I centrum en stor härlig rullstol. 
Jag kämpade mig tillbaka mycket tack vare formidabla Lomma Hemsjukvård. Och, inte minst, en nitisk dynamo i hustrun som vakade över mig dygnet runt. 
Min bästa tid är nu, som Jan Malmsjö sjöng en gång i tiden. 
Avrustning. 
Nämligen. 
Då ringer man själv till arbetsterapeuten i kommunen. Hjälpmedel plockas då åter bort till 0 kostnad. 
I måndags kom Mohammed och hämtade rullstolen som inte kostat mig ett öre. Sakta rullade han i väg med min bien-aimèe. 
Jag fick en lycktår i ögonvrån. 
FOTNOT. Med facit i hand, borde jag inte skrivit-mer eller mindre-ut mig själv från sjukhuset. Jag drabbades av svår hemlängtan. Ville överleva hemma. Det gjorde jag också som synes.

Ålderdomens spännande liv

Vi äldre behöver inga äventyrsresor för att finna spänning i livet. Vårt eget hem kan vara nog så spännande. Och livsfarligt. 
SVT och Sydnytt med reportern Gunilla Fritze kör just nu inslag om äldre och fallolyckor som ofta kan leda till döden. 
Det är bra. 
Det kan aldrig varnas tillräckligt. 
Nu kommer dessutom vintern med snö, is och kyla. Isfläckarna är förrädiska. 
Jag vet vad jag talar om. För jag fräser omkring i mitt eget hem med en rullator. 
Bökigt? 
Man vänjer sig.

Jag har två otäcka fallolyckor bakom mig, på grund av en neurologisk cancerskada. 
Den första i februari 2013. Ambulans och kraftig hjärnskakning. 
Tur, hade jag. 
Den andra i år den 3 april som höll på kosta mig livet. Fyra veckors inläggning på ortopeden. Otaliga operation. Brottas fortfarande med sviterna. 
Överlevde i alla fall. 
Tack vare sjukvården. Inte minst hemsjukvården i Lomma kommun som gjorde en kanoninsats. Åter ett TACK!
Dubbeltur.
Har jag haft.
Båda olyckorna inträffade utanför mitt hem. 
Ofta skippar allt för många äldre sina rullatorer i sina hem. Just på grund av stöket. Det gör alltså inte jag.
Hemmet är nämligen en dödsfälla: skarpa bords-och mattkanter, toaletten m m. Även stolarna är för hårda att damma huvudet i. 
Jag kramar hårt min rullator. Min livförsäkring hemma. 
Ja, så har vi plockat bort vissa mattor. Det är med andra ord spännande varje vaken stund. 
Vi äldre behöver inga rosa bussar till Afrika.

MFF-bragden: Rapport från en TV-soffa

Enligt bibeln sänder Gud sina straffdomar över folket. 
Jag måste ha levt ett väldigt syndigt liv. 
Den allvarliga olyckan jag råkade ut för den 3 april stoppade mig. Jag tvingades följa matchen mellan MFF-Olympiacos hemma i TV-soffan i Lomma. 
Värre straff än så, kan icke en son, född av Guds moder, råka ut för. 
Rena rama straffbataljonen. 
Resten av familjen var naturligtvis på matchen. Fick uppleva miraklet på plats. 
Malmö FF skrev fotbollshistoria. Slog den grekiska mästarklubben med 2-0 i Champions League.

Hustrun kom hem efter matchen. 
Hes som Louis Armstrong. 
Trycket på arenan formidabelt. 
Trycket i TV-soffan som en lerig skyttegrav i första världskriget. 
När Markus Rosenberg gjorde 1-0 i första halvlek, skrek jag försiktigt. Precis så högt som en förtappad sate skriker ut sin nöd. För en utomstående lät det naturligtvis beklämmande. 
När så Markus Rosenberg slog in 2-0 i slutet av andra halvlek, inträffade något förunderligt. Herren hör bön.
TV-soffan exploderade.

Ja, hela rummet fylldes av ett ljusblått sken. 
Lampan i fönstret förvandlades till en förbannad bengalisk eld. 
Och nu skrek jag. 
Rakt ut. 
Allt vad mina stämband bar. 
Jag kände mig tokigt glad. 
Ville krama hela världen. 
Fick nöja mig krama termosen med en skvätt kaffe kvar. Lika sunkigt som den grekiska ekonomin. 
Malmö har fått sin egen Gud bland de grekiska gudarna. 
Markus Rosenberg. 
Själv ber jag till vår Herre Skapare om nåd. Måtte det även gå vägen mot Juventus och Atletico Madrid. 
Amen.