Den första halvtimmen kände de spanska spelarna lite försiktigt på laget från norden.
De hade givetvis hört talas om MFF-tränaren, Åge Hareide, överraskande taktiska drag. Nu ville man se vilka hemliga ess Malmöspelarna sprang omkring med.
Efter den där halvtimmen, insåg man att det fanns inga hemliga ess alls. Då ökade Atlèticospelarna tempot.
Trummade på lite snabbare med benen.
Lät den fina tekniken vinna mark.
Malmöspelarna såg plötsligt stabbiga ut. Lyckades trots det få 0-0 i halvlek.
Framgång.
Några tusen supportrar på plats jublade.
Vi framför TV:n jublade.
Grabbarna i studion med Lagerbäck i spetsen, jublade väl inte, precis. Fast de var imponerade över MFF:s spel.
Atlèticos tränare, argentinaren Diego Simeone, hade sett klart.
”Fortsätt som ni slutade. Fast öka tempot ännu mer”, sa han kan tänkas till sina spelare i halvtidspausen.
I andra halvlek började karusellen.
Kattens lek med sin lilla mus.
Efter tre minuter gjorde Koke 1-0. Ja, sedan snurrade det på till 5-0. Trots att spanjorerna märkbart slog av på takten efter 3-0.
MFF-supportrarna på läktaren slutade jubla.
Hemma i TV-soffan satt vi tysta som om vi plötsligt fått sorg.
Vi såg vilken enorm klasskillnad det var mellan ett allsvenskt lag och ett topplag i Champion League.
Bråddjupet öppnade sig.
De svenska spelarna var i princip sämre i allt. Möjligen spelade vi jämt skägg vid själva slantsinglingen före matchstart.
Om Atlètico Madrid hade gått för fullt under hela matchen, hade det t o m kunnat bli tvåsiffrigt.
Robin Olsen är en bra allsvensk målvakt. Här hade det krävs en insats i världsklass med överskruv.
Vi hade bevittnat en mardröm. I verkligheten.
Vad experterna sa efter matchen i TV?
Det vet jag inte.
Jag släckte ner och tänkte för mig själv:
”Vänta bara, när ni kommer till Malmö och returmatchen på MFF:s hemmaborg.
DÅ!
FOTNOT. Bilderna är hämtade från respektive lags hemsidor.
Calle Rockbäck
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar