Så här gick det till.Först åkte min blåbärsblånande studentarmbåge ut på bloggen. Ungefär samtidigt publicerades storyn om mina bloggskador på Facebook. Bilden på den kraschade armbågen fick bli lockfågel in på bloggen.
Det dröjde inte länge förrän kommentarerna började dugga in. Först snälla sedan allt hårdare. Kvinnorna visade upp en mjuk fin sida, medan männen bankade ner mig i stövelskaftet.
Jag sorterade ut och bjuder här på ett urval. Först slaktmaskinen-männen.
Här är det alltså raka rör om amputation och likstelhet och fan och hans moster. Visst är det kul?Det låter nästan som det gjorde på min tidigare arbetsplats, diverse redaktioner med halv-och helgalna journalister.
Jag skrattade gott. Fast även en förtappad sate behöver omvårdnad. Och det fick jag. De kvinnliga kommentarerna var som den ljuvligaste honung.
Här är det ett annat ljud i skällan. Det handlar om förståelse, omtanke och värme. Anette blåste t o m på min ömmande armbåge. Men så är hon också en duktig sjuksköterska som utbildar personal som ska ut i världens krishärdar.En man skilde sig från mängden, nämligen Lennart. Nej, inte den Lennart som på mansbilden gapflabbar, utan Lennart här nedanför som gillar Johnny Cash, bara en sådan sak.
Det var gårdagens kommentarer.
I dag dök Leif upp. Vi är bästa kompisar sedan barndomen.
"Får det plats mer i din journal?"
Nä, knappast, Leif.
FOTNOT: Missat hela storyn? Scrolla en bit ner. Svårt att läsa pratbubblorna? Klicka på bilden. De blir större då.
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar