Här sitter jag med min mamma, 90 år, på Oxie Vårdhem som drivs av det privata vårdbolaget, Attendo. Min mamma är både döende och sönderslagen. Söndervårdad av Lomma kommun. I alla fall näst intill.Det finns inte ens en skärva kvar av hennes en gång så kraftfulla liv. Hon dog några dagar senare. Och var trots allt lycklig över att hon slapp skräckkabinettet, Jonasgården i Bjärred.
Min mamma bodde i Lomma, men var en av de åldringar som var på drift i Skåne pga platsbrist i kommunen. Det var allt tur det.
Det jag skriver nu är både tufft och gör ont. Tacka Lommas kommunalråd, Anders Berngarn, för det.
Anders Berngarn, delar ut en råsop till kommunens åldringsvård. I dagens Sydsvenskan får den kommunala omsorgen en rejäl avhyvling. Direkt utpekad blir lång-och korttidsboendet i Bjärred, Jonasgården, som drivs i kommunal regi.-Saknar själ och hjärta, betonar han.
Jag vet att Anders Berngarn har rätt. Sedan får fackets ordförande, Mona Ottosson, skrika i högan sky så mycket hon orkar. Är det någon som är ute och cyklar, så är det hon.
Bakgrunden är den här:Före valet 2010 i augusti bjöds Anders Berngarn (m) och oppositionsrådet, Karin Lyberg (s), in till min Täppa för ett parti Fia med Knuff. En lokal valupptakt med knorr.
Min mamma hade i januari 2009 vistats på korttidsboendet, det kommunalt drivna Jonasgården i Bjärred. Det blev en förfärlig upplevelse som höll på ta livet av min mamma. Hon var nämligen livrädd under dessa veckor.
Hennes rum städades inte på flera veckor. Vi kontrollerade med att placera ut papperslappar i sjukrummet.
Gemensamhetstoaletten ute i korridoren, var dagligen nedkladdad med bajs, t o m dörrvreden. Vidrigt. Våra protester viftades bort. Man skyllde på en annan dement åldrig kvinna som bodde på hemmet och som inte visste vad hon gjorde.
I min Täppa tog jag upp förhållandena på Jonasgården med Anders Berngarn. Jag visste nämligen att han hade en nära anhörig boende där. Då uttryckte Anders Berngarn samma åsikter som han torgför i dagens Sydsvenskan.Vi hade samma syn på hur det fungerade på Jonasgården i Bjärred som drivs av Lomma kommun.
Min mamma ville alltså inte dö på Jonasgården. Hon vantrivdes intill döden på stället.
-Det blir en förfärlig död. Jag vill hem. Låt mig komma bort här i från, sa hon skräckslagen.
Det fick hon.
I stället dog hon på det privata Oxie Vårdhem i maj i år. Ett fantastiskt ställe. Rena drömmen.
Jonasgården-Oxie Vårdhem 0-10!
FOTNOT: Bakåtsträvarpartiet i Lomma, socialdemokraterna, jobbar nu för en folkomröstning. Man vill slå vakt om den kommunala åldringsvården. Jaha.
.jpg)
Inlägg
3 kommentarer:
Det som jag tycker är synd är att personalen som lägger ner sin själ och hjärta är de som blir drabbade tillsammans med boende med bloggar som denna :( kolla i stället indragningar ekonomiskt som kommunen arbetsgivaren gör. det blir omöjligt för personalen att kunna leva upp till alla krav hur mycket de än vill och kämpar och då blir de boende lidande . Det är en ond spiral :( börja se upp i från var felet är för de som finns på golvet kryper redan. jag lämnade vården som USK för 6 år sedan redan då tyckte jag att något var fel när man inte satte boende och personal i fokus utan bara vinsten . MVH Camilla
Vi lägger ner själ och hjärta i vårt arbete, så det är fel att måla ut personalen på Jonasgården. Titta på ledningen i stället, där finns nog felet. Socialnämnden bär väl ansvaret för att det ska fungera. Om det nu inte finns själ och hjärta på Jonasgården finns det med all säkerhet inte i ledningen heller inkluderat Berngarn.Tycker att lomma kommun ska föra denna debatt med personal ute på Jonasgården och inte i media.Tycker att dagspressen borde ta sitt ansvar och inte skriva en massa skit hela tiden, finns mycket positivt hos personalen och de boende.
Jag tycker detta är jätteroligt, man sliter som ett djur. Kroppen går sönder av både förslitningar och misshandel av boende. Och så sitter det någon idiot på sina höga höstar och ser ner på en. Berngarn hade till sin anhörig extra personal dygnet runt, inte för att det behövdes utan för att han var "Berngarn". Det får alla andra lida för, när det inte finns pengar för att sätta in vikarier när personalen blir sjuk. Två personal med 10-15 boende med demenssjukdom, hur tror ni själva att det är?
Och en korttidsenhet med över 20 patienter och en ensam personal på natten, jag älskar mitt jobb, men hade aldrig satt min fot där. Är det någon som förstår vilket stort ansvar vi har?
Ni sitter och skriver på alla era papper och tror att ni är något, kom ner på golvet och se hur det är, se hur vi har det.
Ge alla höguppsatta bara en vecka hos oss så ska ni se vad det är, och hur mycket vi gör för att få allting att fungera. Så är jag gärna villig att se hur ni har det.
Skicka en kommentar