Kurre Hamrin och jag åt så vi sprack!

Det är så här jag också minns honom, Kurre Hamrin som fick hederspriset i kvällens fotbollsgala (2011) i TV4. En makalös snabb och teknisk ytter. Segergesten. Oftast med strumporna neddragna.
Kurre drunknade sedan i kvällens Zlatan-gala.
1969 vann Kurre Europacupen, dåtidens Champions League, med Milan. Inte fick han Guldbollen för den bragden. Den fick Tommy Svensson, Öster.
På den tiden räknades inte proffsen. De gick utanför spelreglerna, när Guldbollen delades ut. Tur för Zlatan att man ändrat det numera. Därmed kunde han kvittera ut sin femte Guldboll på raken. Historiskt.
Fast jag har inte bara fina fotbollsminnen med Kurre Hamrin. Här kommer ett oslagbart matminne.
En gång i tiden åkte, Kurre och jag, upp till ett värdshus i de toscanska bergen. Den middagen vi satte i oss, går inte av för hackor.
Rätt nummer sex var maffigt italienskt smörgåsbord som nästan däckade oss. Fast det skulle bli än värre. Rätt nummer sju var en äkta Fiorentinare. Det är en jättelik T-bone steak som den sedan döptes om till i USA. Det var alltså italienare från Florens som tog med sig godsaken till USA.
Efter denna enorma köttbit, fortsatte sedan rätterna att komma in i strid ström. Korvar och ostar och pasta och det verkade aldrig ta slut.
Till detta drack vi jättegott Chiantivin.I vinröda floder. Värdshuset eget vin i stora flaskor med bastkjolar.
Vi fick boka var sitt rum på värdshuset.
Det var med nöd och näppe vi överlevde den måltiden.
-Jag tror mig aldrig ätit så gott i Italien. Då har jag ändå bott här i många år, sa Kurre Hamrin, när vi släpade oss upp för trapporna till rummen.
Buonanotte!