Efter 50 år träffades vi igen-i min Täppa, tårar, tårar...

Plötsligt bara stod han där i Täppan, Hans-Inge Lindulf. Vi hade inte setts på 50 år. Gissa om det blev ett stort kramkalas. Jag höll på att få ett nytt hjärtflimmer-av lycka!
Vi växte upp tillsammans på Ellstorp i Malmö under 1950-talet. Vi var som ler och långhalm.
1953 åkte jag på brusten blindtarm och opererades. Jag låg en vecka i min sjuksäng, så gick det till på den tiden. När jag kom hem fick Hans-Inge samma skit. Han körde vidare i min uppvärmda sjuksäng, alltså samma säng, bara en sådan sak.
Vi lekte vilda lekar. Allra mest cowboy och indianer. Vår fantasi var obegränsad. Stora drabbningar mellan vita och rödskinnen iscensattes bland buskarna på gården i Ellstorp.Bäst var utan tvekan Hans-Inge. En bättre tågrånare i västernmiljö fanns inte på denna jord. För inte tala om att vara indian. Här var Hans-Inge ett fullblod, oj, oj, oj.
När vi delade upp oss ville alla ha Hans-Inge i sitt gäng.
Vi bläddrar i minnet, fram och tillbaka, ser varandra i ögonen, lyssnar av varandra. Hur har vi utvecklats? Jodå, det har naturligtvis gått framåt, men än i denna dag är vi goda indianer.
Ja, sedan gick våra liv vidare. Min färd fortsatte i den journalistiska världen.
-Du var bra på att prata redan som barn. Den talangen har du kvar, säger major Hans-Inge.
Hans-Inge fortsatte nämligen på den inslagna vägen och blev yrkesmilitär på bla T4 i Hässleholm. Med tanke på de stora talangerna som indian och cowboy, är det en helt naturlig utveckling. Jag kan inte tänka mig någon annan yrkesroll för Hans-Inge.
Det skulle snart visa sig att han även kunde rida som den värsta indian. Han blev en stjärnjockey på riktigt. Jag skriver att han under sin aktiva tid på banan vann hundratals lopp. Det stämmer säkert. Hans-Inge är ingen skrytpelle och nöjer sig med 100.
Tänk att min Hans-Inge blev Sveriges bästa jockey 1964, endast 20 år gammal! Jag tager mig för pannan.
Nu är det kris igen, hjärtfladder, ni vet. Man får inte ens bli för glad.
Ingvar Oldsberg som nu också åkt på ett flimmer, ska ha det klart för sig. Har man en gång fått hjärtflimmer, kan det räcka med för stor uppsluppenhet för åka dit igen.
Nu klarade jag mig, men det berodde på all min rutin, he, he.
Ni ska veta att jag är väldigt stolt över Hans-Inge. Ja, så kramades vi igen och skrattade. Tänk att vi inte träffats på 50 år.
Det ska bli ändring på det nu. Hans-Inge har nämligen andra spännande talanger som jag kommer att berätta om, så:
HÄNG MED!