Jag klev rakt in i den svenska cafékrisen och blev både förvånad och beklämd. Visst hade jag hört talats om dippet, men verkligheten var värre än jag kunde drömma om.
För 10-20 år blev ofta det klassiska caféet Lundagård i Lund mitt vattenhål eller rättare sagt, kaffehak.
Här var det rökigt och trångt om utrymmet: studenter satt och pluggade inför en tenta, äldre verserade skolfuxar smackade belåtet till kaffe med dopp. Vanliga bondlurkar som jag trivdes i den intima miljön med karikatyrteckningar av legendariska lundaprofiler på väggarna. Man bara väntade på att överliggarnas överliggare Sam Ask skulle kliva in genom dörren.
För en tid sedan återvände jag till Lundagård för en kopp kaffe. Där var tomt. Jag var alldeles ensam och klockan var lunchtid. Jag slog mig ner och kände vingslagen från en svunnen tid.
Inte en enda människa tittade in. Alla skyndade förbi fönstret som vetter ut med det passande namnet, Kyrkogatan, mot ett gemensamt mål, nämligen till någon av stadens espresso ställen. För där, mitt herrskap, trängdes som det verkade, hela Lunds befolkning.
Jag vandrade sakta förbi, sniffade in italiensk kaffedoft och kände sorg efter en kopp kaffe med grädde och bulldopp, lika svenskt som sill och brännvin. Glöm för allt i världen inte kaffekasken.
Om ni orkar mer, så ska jag en annan gång berätta om det klassiska svenska korvståndet som åkt på världens förflackning.
HÅLL UT!
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar