lördag 22 oktober 2011

Flax i Lomma dammar kraniet i min skalle

Det här är Jan-Åke. Fast honom är det få som känner i Lomma. Vi tar det från början igen.
Det här är Flax. Då plötsligt är det massor av folk i byn som vet vem Jan-Åke/Flax är.
Utanför Lomma får det bli Jan-Åke, verksamhetschef på Hassela Skåne. Jan-Åke är en av dessa fantastiska människor som brinner för att hjälpa ungdomar på glid, droger och kriminalitet. Det är verkligen tur att ni finns till. Han leder och styr en stor och viktig verksamhet.
Flax i Lomma känner vi som en sprudlande glad trudelutt med ett varm famntag.
I går landade han hemma hos mig och sa:
-Den där dödskallen du skriver om, har jag aldrig fattat vitsen med.
Eftersom Jan-Åke/Flax är en begåvad person (trots att han håller på Landskrona BOIS), förstod jag att jag missat något viktigt på färden. Då är det också många andra som läser min blogg som inte hängt med.
PLING-PLING...det var ett uppvaknande.
Drar man i gång en story på BLOGGEN som visar sig långrandig, är man med andra ord ute på hal is.
Om jag skrivit om kraniet som grävdes upp i Lomma 1959 som tidningsartikel, hade det blivit helt annorlunda. Då har man ett helt annat utrymme med sidoartiklar, faktarutor och uppföljningar. Helhetsintrycket för läsaren blir avsevärt mer kompakt och informativt.
När man presenterar ett sådan här omfattande material med en rad blogginlägg, kan det upplevas splittrat. En oreda, helt enkelt. Till slut obegripligt.
Det är alltså avsevärt mycket svårare att skriva en blogginlägg än en tidningsartikel. Ett blogginlägg ska helst vara kort och slagkraftigt. En rapp skriven notis. Annars tappar man omedelbart läsaren.
Trots mer än 40 år inom journalistiken, måste jag alltså lägga mig i träning. Verkligen tänka mig för. Jag kanske får skippa alla långrandiga serieinlägg och göra det lätt för mig.
Det vill jag inte.
Tack Flax för din väckarklocka.
Här nedanför kan ni se alla länkarna till blogginlägg om kraniet Svarta Malin som jag publicerat på bloggen.
Visst är det en röra.
Hasselakollektivets motto passar kanske även in på mig:
”Det finns inga hopplösa människor – bara hopplösa situationer – och situationer kan förändras”.

Skicka en kommentar