måndag 24 januari 2011

Handbolls-VM 1958


Det här är bilden av mitt livs första nagelbitargäng. Det svenska handbollslandslaget som blev världsmästare 1958 i det kommunistiska paradiset, Östtyskland.
Finalen sändes i en grusig TV, Eurovisionen. Sverige spelade totalt ut Tjeckoslovakien och vann med hela 22-12.
Jag var en liten välartad Gosse som i ren och skär spänning, gnagde naglarna ner till nagelbanden
Nu är det åter tid för nya olidligt spännande nagelbitare. Det finns få saker i livet som är så nervpirrande som handboll. Aja Pärson och Stenmark på sin tid har gett oss laddade sekunder. I handboll rasar dramat i ett svindlande tempo i hela 60 minuter.
Det är så rafflande att jag mår dåligt av att titta. (texten fortsätter efter bilden)

Var då handbollen bättre på Kjell Jönsson (IFK Malmö), Rune Åhrling (Örebros SK) och Lugi-spelaren, eleganten, Uno Danielssons tid?
Nej, självklart inte. Dagens handboll är en helt annan sport med avsevärt större fart och teknik. Det är som jämföra en Fiat med en Ferrari.
1958 stod man och hystade boll vid niometerslinjen i all evighet. Medan man i dag har flera spelare med armar och handleder som avfyringsramper.
PANG-BOM-KRASCH!
Förr i tiden var frikast många gånger lika med mål, i alla fall om Rumäniens Gruia sköt.
Han slutade som handbollstränare i Mexico City.(texten fortsätter efter bilden)

På den tiden ställde man upp magra biffar, sällan över 190 cm, som försvarsmur. Gruia sköt ALLTID rakt igen köttväggen av lövbiff. Fråga mig inte hur.
I dag behövs ingen köttmur. Det går inte att skjuta rakt igenom spelare där alla är byggda som Belgian Blue.
Linjespringarna var 1958 små tunna undernärda figurer. Sköra som ballonger. I dag har vi Robert Arrhenius, 193 cm lång och 104 kg smidiga muskler. Människan är en levande tanks.
Nu har vi först ”träningsmatch” mot Danmark innan det smäller på fredag, semifinal.
Jag kan inte garantera att mina franska nerver klarar den pärsen.

Skicka en kommentar