”Here We Go Again” Tid för fjärde covidsprutan

 

För ett år sedan fanns inga tidsramar. Många fick sin premiärspruta. 

Glada och nöjda. 

Vi var säkrade. 

Trodde vi. 

En stund i alla fall. 

För det dröjde inte länge förrän vaccinsamordnare, Richard Bergström (någon som minns honom?), flaggade för spruta nummer två. 

Nä, sa vi. Det måste ha varit dåligt med krut i vaccinet. 

Redan före midsommar åkte andra sprutan in i vänster arm. Nu då? 

Tänkte vi en minimal stund iförda munskydd. 

Snart nog poppade Richard Bergström (någon som minns honom?) upp igen och flaggade för spruta tre. 

När då var oklart. 

Fanns det vaccin så det räckte? 

Oro bland landets regioner. 

Det måste ha varit dåligt krut i vaccinet. 

Nu drabbades vaccinerade folk ändå av covid. Trots en tapper sprutfest. 

Kungaparet som fått tre sprutor insjuknade. Det skapade oro bland den vaccinerade befolkningen. 

Ingen fara, kved Richard Bergström som nu började trassla in sig i alla tomma kanyler. 

Är man vaccinerad får man en lättare variant av covid. Ingen fara på taket. 

Det var det sista vi hörde från den mannen. 

I eftermiddag får jag covidspruta nummer fyra på Lomma Vårdcentral. Förbereder mig för spruta nummer fem när höstlöven faller. 

Om någon ser Richard Bergström yra omkring på något av landets apotek. Slå mig en signal. 

Men först: 

”Here We Go Again"

 

Hipp som happ-på bild med kungaparet i Lomma

Sydsvenskan har idag en bild på när kungaparet var i Lomma den 21 maj 1985. Jag lade in en pil i bilden-se här ovanför-som pekar rakt ner på mig, där jag stod utsänd av Kvällsposten. Lomma firade 900-årsdagen, med nobelt besök. 
Jag kan berätta om hur det egentligen gick till.
Det var ett rysligt ståhej i byn. 
Skolbarnen viftade med den svenska flaggan. 
Gammelmor grät. 
Hela samhället på benen. 
Med blommor. 
Det tutades i luren. 
Kungasången. 
Lokalpolitikerna klädda till tänderna. 
Männen i söndagskostymen med doft av rakvatten. 
Kvinnorna inbäddade i parfym, iförda sommarsvala klänningar. 
Spända och högtidliga miner. 
Krystade tal hölls. 
Kungen och Silvia önskade kommunen lycka till i framtiden. 
Så till den stora begivenheten. 
Kungaparet skrev sina namn i nybakat Lommategel. 
Tegelbitarna murades in ovanför minnesskylten längst ut på den väldiga rampen mot Öresund. Det var då det. 
Redan 2009 skrev jag på bloggen om hur de berömda autograferna höll på vittra bort. Jag röt. Något borde göras. 
Inget gjordes. 
Några år senare var namnteckningarna ett minne blott. Bara en plåtbit kvar.
 Det var bara det jag kom och tänka på när jag såg bilden i Sydsvenskan. 
Inget mer än så.
Jag var i alla fall med, när det skrevs historia. 
En Lommahistoria som blåste bort. 
Hipp som happ.