Det blev allt tydligare i gårdagens förnedrande nederlag mot AFC Eskilstuna. En förlust med 3-1 borde få en tränare gå i bitar-pappersbitar: gapa, skrika och leva rövare vid sidolinjen. För det kan omöjligt vara så, att inte Magnus Pehrsson såg vad vi alla andra såg: ett MFF som kom till smedstaden och satte ut skorna.
Oj, vad jag saknade Åge Haraide, Roy Hodgson eller för den delen även Bob Houghton. En gång i tiden karismatiska tränare i klubben.
Där var det aldrig tal om ett blankt papper.
Jag har tänkt på det där blanka pappret, sedan jag såg Magnus Pehrsson presenteras som ny tränare för klubben.
Inget liv i människan.
Samma fes ljumma kommentarer.
Gång efter annan.
Ingen explosion.
”Helt plötsligt såg vi ut som vi gjort i många matcher tidigare”, sa Persson till Sydsvenskan som sin vassaste kommentar.
Herre min Gud.
Laget spelade som ett juniorlag under hela matchen. Vid sidan om planen stod ett blankt papper som dessutom genomförde obegripliga byten.
Varför inte nyförvärvet, 10 miljoners mannen, Carlos Strandberg, fick spela en gåta.
Varför får Pawel Cibicki, Jo Inge Berget och Alexander Jeremejeff, gång efter annan spela? Tre lirare som är helt ur slag.
Funkar inte alls tillsammans.
Mot AFC funkade för övrigt ingenting i laget. Toppen mot botten blev plötsligt botten mot toppen.
Omvänt.
Det är något som inte stämmer i klubben.
Ett blankt papper är aldrig inspirerande.
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar