På bilden har jag lagt in Marcus Wallenberg till vänster om Mikael Wiehe samt Jacob Wallenberg till höger. Plockad från SVT:s maratonsändning.
Storkapitalet mot den svenska förgrundsfiguren inom protestmusiken mot just kapitalet. På samma kalas.
Det är en historisk bild med många bottnar.
En fullständigt omöjlig bild under det krassa 1970-talet. Då höll Mikael Wiehe de vänsterinriktade slagorden högt i sitt progressiva musikskapande.
En lyxmiddag tillsammans helt otänkbart.
Gärna då en revolution som grädde på moset.
Familjen Wallenberg kämpade mot vilda strejker samt ett tragiskt dödsfall. En familjemedlem, Marc Wallenberg, 47 år, som skulle ta över, valde att skjuta sig i stället.
Mikael Wiehe skördade sin framgång med ett fantastiskt musikskapande samt (vackra) vassa texter.
Åren går.
Väldigt många år går.
Då får Bob Dylan plötsligt Nobelpriset i litteratur.
Protestsångaren Wiehe får hyra sig en frack.
Jag tror självaste Karl Marx hade jublat åt vad han fått se: en protestsångare från rödvinsvänstern frotterar sig med den absoluta överklassen.
Nobelfesten.
Sveriges i särklass största fest.
Kvinnor rasslar med juveler.
Män klädda som julgranar med alla ordnar och band.
Det finns säkert flera reaktioner på bilden: antingen vänsterfolk som retar sig se Mikael Wiehe i frack och stärkkrage, eller så retar sig de konservativa högerfolket åt att kapitalets störste fiender får vistas i samma lokal som noblessen.
Det finns också en annan sida av saken.
Nämligen i en demokrati kan nästan, men bara nästan, alla få chansen att få vara tillsammans i det fina rummet med det fina folket.
Räkna med att Mikael Wiehe kommer skriva en spännande låt (Svensktoppen nästa), om den unika upplevelsen.
Det är nämligen sådan han är, Mikael Wiehe.
Skriver bra låtar om sitt liv.
Vi har fått se en katt bland hermelinerna.
På riktigt (paw rihk-titt).
FOTNOT: Mikael Wiehe blev inbjuden därför han översatt Nobelpristagaren, Bob Dylans, texter.
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar