”Mammas skidor”

Jag ljuger om jag påstår att jag som barn var en fena på åka skidor. Orsaken var tämligen enkel; det fanns sällan snö för skidåkning i Malmö under 1950-talet. 
Fast en morgon när jag vaknade låg staden med sina gnisslande spårvagnar i vitt. Det såg ut som en vinter ska göra.
”Skidor, mamma”, skrek min späda ljusa barnröst. 
Skidor blev det. 
Mamma gick upp på vinden och hämtade ett par skidor. Hennes egna laggar med bambustavar och allt från 1933. 
”Inte lönt att köpa dig några skidor. Snön är ändå borta i morgon. Det går bra att ta mina gamla som jag fick av farbror Oscar som tillverkat dom själv, så var rädd om skidorna. Gjorde av stabilt trä från skogen i norra Uppland”, förklarade mamma. 
Därför debuterade jag på ett par tunga jätteskidor från 1933, eller så. 
Det var ett helvete få fast bindningen på pjäxorna som snart var iskalla som iglos. 
Ovallat körde jag också. 
Inte ens ett stearinljus till valla.
Salta var inte aktuellt. På den tiden smälte all snö bort av salt.
Därför packade sig  snön omedelbart under skidorna. 
Till slut staplade jag mig fram som en fullblodsidiot. Spännena/bindningarna lossnade också. I ett kör. Bambustavarna alldeles för stora. Funkade faktiskt bättre som spjut.
Det gick...det gick...åt helvete. 
”Där ser du. Det är inte lätt att köra skidor”, sa min mamma och försökte skrapa loss snömodden under skidorna. 
Min karriär som skidåkare dog. 
Omedelbart. 
Sedan dess har jag hatat allt vad skidåkning heter. Utom då att titta på riktiga tävlingar som jag lärde mig älska. 
Jag lärde mig också snart alla namnen, Sixten Jernberg, Mora-Nisse osv.
Numera ångrar jag, att jag inte sparade mammas skidor. De fick sluta sina dagar i en container 1993. Synd på så rara ting som platsat i dagens Antikrundan.